Grönt är skönt. Blått är vått. Godis är gott. Ja, ni fattar. Fast gott rimmar väl lite mer på blått. I alla fall, mitt gröna badkar ska vara skönt. Harmoniskt. Avkopplande. Sinnesrogivande. Tillsammans med vatten och skum förstås.

Jag väntade, väntade och väntade, medan vattnet rann, rann och rann. I mitt stilla sinne tänkte jag "Gud, vad skönt det ska bli med ett varmt bad". Jag hade ju faktiskt till och med varit duktig och köpt en saltblandning med kokos och citron. Visserligen på Ica, men ändå. Så här i efterhand, var nog det mest ekonomiskt.

Jag pillade fram en bit pappkartong och tog fram en handduk ur en av mina överfulla garderober. Pappkartongen skulle fungera som bord och handduken skulle fungera som ett halkskydd. Förra gången jag badade, krampade nämligen tårna när jag frenetiskt kämpade för att hålla mig ovanför vattenytan. Och förra gången jag försökte läsa i badkaret, fick jag papercuts på brösten. Minst sagt oskönt.

Nåväl, pappkartongen fungerade faktiskt som ett bord. Handduken var kanske lite väl långsökt. Och det där varma badet som skulle bli så skönt, det blev en tortyr. En tortyr av svett. En känsla av att ömsa skinn och att förlora sina inre organ genom alla och då menar jag alla, vidöppna porer. Tack pappa för att du satte upp badrumsskåpet förresten. Nu kunde jag verkligen se all skit som har tagit sig friheter i mitt ansikte.

På Facebooken skrev jag att jag skulle vara okontaktbar en timme framåt på grund utav vädret. En pik att det var badet som lockade egentligen. Det tog ungefär 15 minuter för badkaret att fyllas till bredden. Det var ungefär samma tid jag satt, det vill säga om man får räkna med tiden då vattnet rinner ut.

Så här sitter jag nu. I sängen. Spritt språngande naken. För att grönt är så väldigt skönt. Jag antar att det tar ett tag innan kroppen har återhämtat sig från prövotiden av klimakteriet. Men jag har i alla fall bara russin kvar på bröstkorgen, utan sår och inga krampande tår.

Det gott folk, var historien om mig och det gröna djävla badkaret.