Jag känner att jag är tvungen att göra någonting annat en stund. Att skriva är visserligen roligt, men det är så jävla energiförödande när man skriver om någonting smärtsamt. Särskilt när det i vissa fall fortfarande påverkar vilka val man gör i livet.

Jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag vill sluta nu när jag är på stycket jag helst vill glömma. Det är så många saker som ska ner i ord. Så många saker jag redan har skrivit om. Men helt plötsligt blev det svårt. Jobbigt. Jävligt mörkt. Jag vet inte om det är för att det blir mer ärligt såhär eller om det är för att jag benämner det som en bok. Kanske borde jag släppa tanken på en bok, för att det ska bli lättare. Men samtidigt fattar jag att det ändå inte kommer att vara en dans på rosor.

Jag tycker nästan att det är sjukligt att jag kommer ihåg vissa saker som om det hände igår. Men å andra sidan tycker jag nästan att det är konstigt att jag inte minns mer. Vad har jag gjort av det? Har jag tömt ut det redan? Hände någonting av det ens? Jag kanske drömde allt. I så fall, varför känner jag mig som en vandrande zombie?
Jag bryr mig kanske för mycket om hur det ser ut. Det är inte säkert att någon annan någonsin får läsa det. Men hemskt mycket om någon annan får läsa det, vill jag att det ska vara riktigt. Även om jag framstår som världens mest korkade människa.

Jag vet att jag inte kan stå till svars för hans handlingar. Men jag klandrar nog fortfarande mig själv jämt, ibland eller någon gång för att jag lät det fortgå. I en enkel verklighet hade jag kunnat gå när som helst. Det låter ju väldigt logiskt att gå. Men. Men. Men. Det var aldrig enkelt. Och jag tror inte att jag drömde, för det gjorde verkligen ont.