Jag får spunk. Psykbryt. Vansinnesutbrott.

Förmodligen allt samtidigt.

Sätt mig i karantän. Lås in mig. Lämna mig där. Släng nyckeln.

Först har vi magen. Den roliga inflammationen. Det är ju skitkul, med betoning på skit. Sedan har vi ryggen. Den krokiga fan som behöver en jävla sträckbänk. Första bästa läkare som kommer på hur man transplanterar hela ryggen, ring mig. Jag lovar att rekommendera det till andra, om jag överlever. Därefter har vi återupplevelsen av Stockholms blodbad och humöret från Grinchens "hata-julen-mantra" som krockar med Scream, Exorcisten och den onda dockan Chuckey. Alltså, rena självmordet.

Låt oss heller inte glömma den nyligt "avslutade" virusinfektionen som inte var biverkningar från kortisonet. Utslag. Feber. Värk i leder. Och orimlig trötthet, den ständiga närvarande tröttheten, varenda jävla dag. Sist men inte minst, har vi droppen som fick bägaren att rinna över, en möjlig urinvägsinfektion. Nu fattas det väl bara att jag får rövkliande hemorrojder, så slår jag även rekord i blodförlust. Med största sannolikhet har jag begynnande Alzheimers också. Den nyöppnade colaburken skrattar säkert åt mig där i parkeringsgaraget.

Jag hoppas jag dör i sömnen.