Det är bara. Det är inte så bara. Det ska in i schemat. Det ska passa. Minutiöst. Helst jobba innan du börjar. In på rasten. Innan rasten är slut. Efter du har slutat. Hur lång tid har jag på det här stället? Kan jag göra det där lilla extra, det är ju bara? Ja, det kan jag. För jag har tid att hjälpa dig, säger jag. För att det får ta hur lång tid det vill, fortsätter jag. För att de inte ska känna sig till besvär. För det gör de. Varje dag. Varje gång.

Tar jag tid från någon annan? Tar jag tid från körtiden? Tar jag tid från min rast? Ja, det kanske jag gör. Hur lång tid hade jag nu på mig att köra till nästa? Regnar det? Snöar det? Blåser det? Är det halt? Är det allt samtidigt? Klarar jag mig om jag är lite extra tung på högerfoten den här gången också? Ja, det gjorde jag. Så det går nog säkert lika bra imorgon också.

Jag ska bara.
Jag ska också.
Också.

På landet är det inte lika stressande som i stan, har jag hört. Men ändå. Pressen finns där, när varje möte är tidsbegränsat. Hur mäter man egentligen hur lång tid det tar för någon att kliva upp? Sitta på toaletten? Att ta sig från punkt A till punkt B? Hur lång tid det tar att göra i ordning frukost? Att krossa medicin? Hur lång tid det tar för vederbörande att äta? Att kanske bli matad? Vem är det som mäter detta? Och mäter den efter sin egna friska förmåga? En gammal människa på nittio långa år, har då rakt inte samma förutsättningar. Inte en som har drabbats av en stroke. Inte den som har höftkulor som sticker kors och tvärs heller. Jag bara mest undrar om de som mäter någon gång haft ont i magen och varit riktigt jävla skitnödig?

Jag har läst lite om upproret kring ParaGå. Jag tänkte att Intraphone, som vi använder här, är samma sak. För er som inte vet, innebär det att vi skannar en tagg (såna du kan hitta på t.ex Colaflaskor och "vara med i någon tävling") som sitter vid dörren, med nutidens uppdaterade telefoner. Vi skannar när vi går in och vi skannar när vi går ut. Slänger du sopor, får du lägga till tre minuter. Samma med att ta in tidningen. Nu är systemet så fantastiskt, så det går att trycka in och ut sig utan att skanna taggen. Så där spar vi tre minuter på efterrapportering. Tidseffektivisering tror jag det kallas.

Problemet med att bara trycka in eller ut sig, är att man kan bli ifrågasatt om man verkligen har varit där. Så den där klisterlappen med taggen på, har blivit av största vikt. Kunderna betalar ju ändå för tiden vi är där. Men vilken tid är det att tala om egentligen?

Från början tyckte jag att det här systemet var helt otroligt. Alltså bra. Förut slängde vi oss på vårdtagarnas hemtelefoner direkt när vi låst upp och så loggade vi in. Hur trevligt var det, att det första man skulle göra ta till sig telefonen? Vi ringde i alla fall ett nummer (stackars den utan sifferminne). Knappade in vår personliga kod. Svarade på om vi var en eller två. Knappade in den andres kod, om svaret var ja. Och sedan kunde vi gå in till den behövande. På det här nya viset, spar vi tid och kan nästan direkt gå in till den som hälsar oss. Nu känner jag mer: Det var väl ett jävla sparande. Och vart är taggen på kontorets toalett? Jag kanske kan göra ett personbästa i att kissa snabbt.

Idag kan människor bo hemma längre än förr och de gör det också, i mycket större utsträckning. Så pass länge faktiskt, att de får dö i sina egna hem, om så önskas. Vilket de ofta gör. Men där har vi alltså en äldre dam, en äldre herre som i hela sitt liv har jobbat, betalt skatt och därmed gjort rätt för sig. Hur rätt är det då att sätta tid på sista tiden? Att göra det försvarsbart med livskvalitét på minuträkning? Off topic: Men hur rätt är det att deras livs sista kronor ska beskattas högst?

Igår blev jag sjuk. Eller sjuk. Min kropp blev sjuk. Den var sjuk redan kvällen innan, trots att jag var smärtfri flera timmar efter massagen. Men jag kan inte med att sjukanmäla mig. Jag måste testa. Jag måste pressa. För det gör inget. För jag är ledig om två dagar. För då kan jag vrida mig i plågor. Om jag ens kan vrida mig. Frågan är, hur bra vård jag ger? Även om jag är glad, trevlig och allt det där, hur fokuserad är jag på kunden i jämförelse med min onda, rörelsehindrade kropp? Kan jag bita ihop och ställa upp disken i skåpet? Klarar jag av att riva moroten? Ja, det gjorde jag. Men till vilket pris? Det var i alla fall helg och inte två städ ensam.

Jag gick i alla fall på jobbet, som ni kanske förstod. Efter att jag blivit väckt. Det var andra gången på en vecka som jag försov mig. Jag antar för att det är för att jag haft så sju-in-i-helvetes-ont, att jag bara varit helt och fullkomligt utmattad. Men den här gången vaknade jag i alla fall av telefonens vibrationer. Det är förresten inte gjort att försova sig i hemtjänsten. Den minutiösa schemat tar inte hänsyn till mänsklighet. Inte heller till att de gamla inte kommer upp. Inte medicinerna på exakta klockslag. Inte till kollegor som kanske får hjälpa till utöver sitt egna packade schema. Jag säger inte att det är annorlunda i något annat yrke, men när du jobbar med människor, har de kanske inte råd att vänta.

Jag lär återkomma till min dumma kropp och konsten att sjukskriva sig utan att få dåligt samvete. Jag ska också tala om, att det i många om och men, är i stort sett nästan omöjligt. Särskilt i kristider. Och det är kris nu. Äh, vem försöker jag lura? Det är nästan alltid kris i vården och mer ofta än sällan, inbeordringar på helger. Men kris i det här fallet, nu, den här tiden på året, är sjukdom. Överallt. I hela kommunen. Det finns inget folk att ta av. Det går inte att vara sjuk. Det går inte att gå hem om man inte mår bra. Eller jo, till priset av någon annans lediga dag och för chefer, dyra timmar. Kan vi gemensamt fråga oss själva, om det är så det ska vara? Den frågan ställde jag mest för golvfolkets skull. 

Såhär vid fem, mitt i natten när jag inte kan sova, kan jag konstatera att jag inte orkar. Även om mina gamla, är mina gamla och mina gamla gör mig glad. Om fyra dagar är jag tjugofem och jag orkar inte. Jag har inte ens hunnit med ett år i hemtjänsten och jag orkar inte. Mina axlar och min rygg, skriker. Jag har aldrig haft så här ont i hela mitt liv. Och när det gör som mest ont, känner jag en viss dödslängtan. Som nu. Jag plågar mig ibland när jag jobbar (inte alltid) och faller isär när jag är ledig (alldeles för ofta). Är det, det som kallas återhämtning?

Men det här får mig att undra, hur gör alla andra? Hur har de som närmar sig pensionen klarat tjugo, trettio, kanske fyrtio år, när jag knappt klarat ett? Är det bara jag som är ung, som inte har någon som helst energi över vid ledig tid? Betyder det att jag ger för mycket på arbetstid? Att jag behöver hålla tillbaka? Det enda jag vill efter en hel arbetsdag i rörelse, är att sitta still och då, ibland, svär jag så illa och så fult, över att jag börjar bli kissnödig och måste ta mig till toaletten. Men det finns i alla fall inget Intraphone för det.

Idag var det en kollega som berättade att de förr fick massage. En gång i månaden. På arbetstid. Varför är inte det med i planeringen nu? Är inte det friskvård? Ett sätt att stressbefria arbetarna och få dem att orka lite till? Ett sätt att släppa på spänningarna efter konstant klocktittning? Finns det någon i vården som inte har ont någonstans? Som inte har skadat sig i jobbet? Som inte har förslitningar efter orimliga rörelser och tunga lyft? Visst finns det bra hjälpmedel idag och ibland krav på dubbelbemanning, men av det jag hör och själv upplever, räcker det ändå inte till.

Av andra på jobbet har jag även hört att förr när de kom på morgonen, fick de bara en lapp med namn på. Inga minuter. Bara människor som behövde deras hjälp. De hade även tid för fika på morgonen och sedan en lunchrast eller middag som de säger i Halland. Men vad är det som har ändrats till idag? Är vi inte längre hungriga på förmiddagen? Har det, enligt forskning, blivit bra att inte äta något på minst fem timmar? Är det inte fortfarande bara människor som bara behöver vår hjälp?

Är det inte fortfarande samma människor som kanske älskar att baka men inte kan, som vi inte har tid att hjälpa? Om vi inte byter ut ett städ eller någonting annat förstås. Men då blir det inte städat på en hel månad. För man kan ju inte få både och. Och så måste alla insatser (hjälpen) stå beskrivna i biståndet, annars får vi rent krasst inte göra det. Men hur många av oss kan säga att vi nekar någon ett handtag, för att det inte står med bläck på papper? Bakning är heller inte ett bra exempel. Jag säger bara att det kanske är ett varmt och välkommet tillskott i vardagen någon gång, för en pensionär som inte har något annat än våra klockade besök.

Vården borde... Nej, vården SKA handla om att förgylla någons vardag, inte plocka isär den till sekunder. Även om vi gör vårt bästa med våra trollande knän. Vården SKA ha utrymme för en äldres sista visa, även om du som jag, delar med dig av riktigt ostämda nynnande toner. Vården SKA vara lönsam att jobba i, för mig, för dig och för den ensamma mamman med dyr hyra och två barn. Vården SKA kunna erbjuda ledig tid, utan fasa för inbeordringar. Vården SKA inte bara vara anpassad för våra kunder, utan för oss också. Även om den nu för tiden, inte är anpassad för någon av oss.

Löfven och alla andra politiker, snälla ni, lyssna. Medan jag fortfarande har kraft i fingrarna att skriva och kan tala för mig själv. För just nu, vill jag faktiskt inte bli gammal. Som det ser ut idag, har jag inte tid. Jag och alla andra som får så här ont ibland kan förstås byta jobb. Men vem ska ge våra gamla den vård de behöver och förtjänar, om inte såna som jag finns? När ansökningarna till omvårdnadsprogrammet minskar? Och jag undrar, tar ni min plats den dagen jag får en stroke eller dör av en infarkt? För det är möjligt, när jag har all tid i världen att dö av stressrelaterade sjukdomar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...