Jag hatar det. Att vakna i panik. Att drömma mardrömmar. Inatt vaknade jag vid tre med tårar rinnandes nerför mina kinder. Nu minns jag inte vad jag drömde. Då, önskade jag att det fanns någon bredvid. Någon jag hade kunnat krypa närmre. Någon varm och snäll, som inte vill ont. Någon som pussar bort mina tårar. Någon som skulle säga att allting är okej och att det bara var en dröm. Precis som han alltid gjorde. De gånger han var i närheten. Trots att han, mer ofta än sällan, var mardrömmarnas huvudperson.

Somnade om. Till slut. Stängde tydligen av klockan i sömnen. Eller klockorna. FEM alarm. AV. Hur? På så vis, fick jag än en gång vakna i panik, några minuter i åtta och jag skulle ha börjat jobba klockan sju. Sju missade samtal hade jag också, ironiskt nog. Jag som vaknar av allt. Till och med, en gång, av grannens vibrationssignal.

Låt oss säga att det var en bra början på dagen. Den har väl egentligen inte blivit värre sedan dess, men jag har känt mig som ett litet kryp hela dagen. Lätt att stampa på. Som om bara en liten grej till kommer att locka fram Niagarafallen. Jag känner mig aldrig så liten och så ynklig som när jag har jävligt ont eller drömmer något jävligt illa. Igår hade jag dödligt ont, i natt drömde jag och idag har jag nästan lika ont. Och ingenting hjälper. Nu känner jag mig fortfarande ynklig. Så ynklig att jag skulle acceptera om någon kallade mig gumman. Och det ordet har ett starkt släktskap med hat. För det var det han alltid sa.

Låt oss nämna lite andra onödiga saker också, vi kan börja såhär: Mina bröstvårtor gör ont. Alltså hiskeligt ont. Som om de är på väg att skära igenom linnet. Och jag är då fan inte nå jävla gravid. Inte blöder jag heller. Vanligtvis känner jag inte ens att de existerar. Så varför existera idag? Vidare så luktar min säng karl. Alltså. Karl. Ehm? Hmm? Tack och bock. För övrigt så såg min rygg jäkligt sne ut på bilden som speglades i röntgentypens fönster. 

Och så kan vi fortsätta såhär: Ynkliga Sandra vill krypa in i en famn och stanna där tills imorgon. Har vi någon frivillig?

P.S

En kram går bra också.

D.S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...