Jag har inte skrivit särskilt mycket sedan jag kom hit ner. Jag har väl egentligen inte skrivit särskilt mycket sedan jag började må som jag förtjänar. Så nu sitter jag här med två brända skinkor och funderar på vad det ska bli av det här.

Jag skaffade mötesplatsen när jag flyttade hit till Varberg. Varför, kunde man fråga sig. Gubbar på femtio-plus utan fritid, någon som tror att "gud, vad du är sexig" ska få det att rinna till, en annan som är en självutnämnd perfekt träningsnarkoman. Så varför, kan man fråga sig. Och det har jag gjort, minst hundra gånger. För där kommer den rädda tjejen, den tjejen med hjärna istället för hjärta. Hon svarade nästan ingen. Det ändrades för några dagar sedan.

Jag vet inte varför det ändrades. Jag tror att det var efter att han skrev igen. Det har jag heller inte berättat egentligen. Han får väl hoppas att jag mår bra, om han tycker att han mår bra av det. Jag mår inte bra på grund av honom i alla fall, det är en sak som är säker. Det jag skulle komma fram till är att jag fortfarande backar, när någon frågar om jag vill ses. Det är som om någon skuttar fram med en pistol, håller den mot mitt huvud och säger "prova en gång till om du vågar". Och vem vågar spela rysk roulette?

Jag tänker, det smäller ju. Förr eller senare. Men kanske har det smällt tillräckligt redan? Vad vet jag. Vad vet någon. Ingen vet någonting. Det enda jag vet, är att jag aldrig någonsin mått såhär bra. Kanske när jag var liten och söt, men vem håller koll på sånt. Hur som, det vore synd att förstöra. Det vore synd att rubba på en lycklig Sandra.