Ibland börjar jag med att skriva någonting. Det finns liksom där inuti och är beredd att komma ut. Att öppna sig för världen. Sedan avtar det. Ungefär som om hälften stannar i strupen. Jag blir stum. Att döma av det jag hittade på min dator, blev jag i det här fallet, stum väldigt länge.

"När ditt hjärta är trasigare än mitt, kanske du förstår hur ont det gjorde att älska dig. Hur ont det gjorde när mina andningsorgan blev för små, för att fylla mina celler med syre. Hur smärtsamt det var när rysande hårstrån stack i mitt skinn, som elektriskt laddade tentakler. Hur plågsamma timmar utan svar, skakade min tillvaro som en jordbävning och en efterföljande tsunami. Hur sorgliga tårar skapade ett vattenfall av saknad när du var en halv centimeter bort. Då kanske du förstår hur ett och flera förlåt aldrig stillade min hunger, efter att känna mig som en människa igen."

Ett och flera förlåt. Jag har fått flera. Även nu, senaste gången han skrev. Hjälpte det förut? Hjälpte det nu? Svaret är nej. Det har alltid varit nej.

Jag vet, att många vet, hur det känns att vilja ha ett barn. Jag ville ha ett barn med honom. På ett sätt lurade han mig dit. På ett annat sätt, inte alls. Av någon anledning litade jag på, att kärleken emellan, skulle bli starkare då. Idag är jag glad, att jag inte har ett barn med någon som honom. Men jag minns, hur det stack på insidan av ögonen, varje gång det inte blev så. Jag minns hur namnen jag valde, bokstaverades sönder. En liten bokstav i taget.

Det riktiga svaret blev, att jag till slut, började känna mig som en människa igen. Inte som den smutsiga, äckliga, tonårshoran han tyckte att jag var. Jag kände hur det förändrades, när jag plötsligt började acceptera att jag inte kunde ångra mig. Att jag inte kunde spola tillbaka tiden och ändra det som jag trodde, inte var, vad han var. Han var och kommer alltid att vara, någon med psykopatiska drag. Det enda jag kunde göra, var att läka mig själv.

Jag tror att jag är på rätt väg. Jag tror faktiskt att jag gjorde ett framsteg idag. Jag gav mitt nummer till någon. Åh vilken obetydlig liten grej, tänker ni. För mig är det, a giant step for mankind.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...