Det ordnar sig till slut. Hjärnan har en filbunketendens. Nätterna saknar mardrömmar. Nätterna saknar vakenhet. Hjärtat saknar. Hjärtat fylls igen. Hjärtat fylls igen av mig. Äntligen, säger jag. På ett år har jag känt mig gammal. Det har känts som om rynkor har gjort rosetter i ansiktet. Som om brutet lårben och rullator varit nära. Och dödsbädden ännu närmre. Jag har ställt mig framför spegeln och gjort vad som behövts. Fixat perfeka ögonfransar. Försökt täcka röda och blå skavanker. Allt för att inte äcklas av den som stirrat tillbaka i glas. Allt för att inte se vilken skada jag och andra medvetet och omedvetet har orsakat.

Jag stängde av den röst som sa "lite till". Jag ställde ena foten bakom den andra och vände mig om. Balanserade på en tunn tråd och var nästan redo att falla tillbaka en gång till, när det stod med en fet röd text framför mig: "En gång till och du dör". Inte fysiskt, men känslomässigt. Andligt. I en sjukdom jag känner till, talas det om att nå botten och först då vara villig till förändring. Det här var min sjukdom. Något onämnt blev min botten. Det drev mina förblindade ögon tillbaka till verkligheten som den såg ut. Det drev mig till en väg jag aldrig gått förut.

Så jag sitter i min soffa, utan osynliga rynkrosetter i ansiktet. Med lugnet i kroppen och mjuka drag. Med hög musik i öronen. Musik som talar om för mig att jag har gjort rätt. Gabriellas sång, pumpar runt stillhet i mitt blod. Just give me a reason, skänker mig hopp. You're not sorry, klappar mig på axeln. Life is a flower, påminner mig om att det finns mer. Jag sitter i min soffa och luktar halvdant, är osminkad, har oborstat hår och känner mig fri. Trots det kommer ingenting någonsin att ändra att du var den som rörde mitt hjärta först. På riktigt. Men jag är lyckligare nu.