Innan jag påbörjade den här meningen, innan jag hunnit någonstans med det ursprungliga textstycket hade jag skrivit rädd. Det jag skrev handlade om att jag ibland blir rädd. Rädd som i att hoppas på för mycket. Rädd som i att förlora. Rädd som i att känna det någon annan nödvändigtvis inte känner för mig. Men så tog det stopp, jag hade inte tillräckligt med kött på benen för att skriva det jag tänkte.

Istället scrollade jag ner i mitt universum och såg ”om dina synorgan är allt vad våren innebär”. Jag skrev det och dess komplement på en begärd önskan. Första gången två blickar möts, var vad jag ville känna. Inte vad jag upplevt. Något omöjligt. En dröm. När jag läste resterande tappade jag hakan. Ett då, är ett nu. Det är vad jag ser och vad jag känner när mina melerade möter hans ögonpar. När jag försöker lägga honom åt sidan, så bultar han frenetiskt. Som en fot i för hårt knutna skor.

Det som från början skulle beskrivas och sättas ord på, var onödigt. Jag kan bli rädd. Jag kan bli osäker. Men jag är hel, på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag känner, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det finns en rad mellan raderna. Där står trygghet bokstaverat med Caps Lock.

Om jag blundar, så finns han där. Alltid.