Det är farligt att säga att allting är bra. Rätt vad det är så smyger det tillbaka och nyper till i skinkan med något som gör fantastiskt ont. Men det är bra. Allting är bra. När jag vågar känna på det, spritter det i kroppen. Sådär konstigt men skönt. Utan att överdriva, så har och får jag det jag vill ha serverat på silverfat.

Jag får jobba med något jag tycker är makalöst roligt. Jag får höra att jag är duktig och att mina chefer inte tror att jag kommer gå utan jobb, någonsin. Just nu packar jag ner all min skit i lådor, för på måndag/tisdag flyttar jag till mitt eget hem. Mitt fina egna hem. Det är alldeles för surrealistiskt för att jag ska kunna beskriva hur perfekt lägenheten är. Det känns som att det alltid har varit meningen att den ska bli min. Och jag har en karl som får hjärtat att hoppa över fler slag än två. Tro det eller ej, men jag är så jävla tacksam över att idioter har varit idioter. Jag är så tacksam över att det gavs mig möjligheten att bli kalaskär och känna sånt jag aldrig känt förut.

Jag läste någonstans att någon gång, en dag, kommer en person in i ditt liv som får dig att förstå varför det aldrig fungerat med någon annan. Och det är han jag har. Han vill med mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde ha sån tur. Emellanåt kan det kännas som att jag står på klippkanten och väntar på att tippa över, att vakna. Men han är, han finns, varje gång jag slår upp ögonen.

Allt som jag har önskat, har hamnat vid mina fötter. Allt som jag velat ha, är mitt liv. Nyp mig i armen, när jag säger det här. Men jag är lycklig på alla, alla vis.