Flickan ser inte mycket ut för världen. Ett stilla leende avslöjar att hon inte riktigt är närvarande, som om en dröm seglar runt hennes huvud. En hopkrupen gestalt vars högsta önskan är att allt ska vara som förut. Att allt ska vara bra igen.

Det är hennes tur. Hon har upprepat orden tyst för sig själv, men dem kommer inte ut. Någon annans ord hinner före. Alla runt omkring skrattar. Hon sjunker ner i stolen och fäller små tysta tårar. Med låg röst uttalar hon den rätta gatan och det rätta numret, som nu är hennes hem. Ett av två. Hennes riktiga hem är där dem var en familj, ett stenkast bort från den nya gatan.
Några månader tidigare fick hon uppleva ett hav med olika känslor. Ett hav som alltför ofta rörde henne till tårar. Det var hon mot världen. Ensam, missförstådd, ledsen, liten, rädd och annorlunda. Hur skulle hon nu passa in? Vilken väg skulle hon gå? Den senare frågan besvarades av hennes sökande av uppmärksamhet. Tunna streck av vassa rakblad. Skrik och bråk. Smygrökande. Ny utmanande klädstil. Allt för att någon skulle titta över axeln och lägga märke till en trasig själ.
Hon var ensam med sina tankar. Skrev sitt avsked med osynligt bläck i hopp om att någon snart skulle tycka om. Bara lite.