Sanningen är inte alltid vad den borde vara. Några ord kan förändra det du ser, fånga dagen i ett annat ljus. Ett sånt ljus man gärna blundar för och beskyddar, trots att åtskilliga bevis pekar mot en annan verklighet. En glömd. En gömd. En lögn.

Vardagen kantas ständigt av taggar. Vassa. Elaka. Rosenbuskar som envist blommar, även under vinterhalvåret. Den tid på året, det borde räcka med enbart mörker. Kolsvarta nätter, utan minsta glimt av ett svajande sken. En trygg famn att lägga en kropp av bristande tillit. En axel att stödja sig emot. Ett hjärta att komma nära, närmre. En mun att lyssna till, läppar att kyssa. Att dela, med någon speciell. Bara ett litet svajande sken att sakna, när inte ens försvinnande snö tänder en gnista av hopp.
Längtan efter ärlighet, efter en tid i kyla. Önskan om vänlighet, efter en tid av elakhet. Sökandet efter mod, efter en tid med avsaknad. En vilja av att höra, men inte lyssna till nya sanningar. En vilja av att se, utan att luras av ett annat ljus. En vilja av att berätta och bara gå. Lämna ett förflutet och inte titta tillbaka, på det som missförstods. En illusion med bristande värdighet.