Konstigt kanske, men det känns som om någon har kokat soppa på min hjärna. Eller det är väl vad som är kvar av den, vid det här laget. Kan vara därför ansiktet känns som en heliumfylld ballong, med ett skvalpande hav inuti.

Trots ihärdiga försök att vara positiv (hopp om att bli frisk aningen fortare), så haglar svordomar om mitt sjukdomstillstånd. Jag är less. Jävligt förbannat less, på en halvt obotlig hosta och en röd rinnande näsa, samt uppenbarelsen av ett sönderkokat organ. 
Sönderkokandet påbörjades igår, när delar av min (ibland, inte så) kära släkt bestämde sig för att fylla en fb-statusuppdatering. Hela 135 kommentarer. Lycka borde väl stå som rätt bemärkelse under normala omständigheter, men (newsflash!) i mitt släktträd finns inget sådant. Ja, om inte slem tillhör deras vardagliga humor. But that isn't the case! 

Tydligen är det väldigt tacksamt att kasta mig som en fotboll, fram och tillbaka, kommentarerna emellan. Men vem orkar egentligen med ett gäng med facebooksyndromet, kombinerad med en gnutta alzheimers och egocentrisk muppighet, när hostattacker avlöser varandra - samtidigt som deras obotliga sjukdom omvandlar det lilla syre som finns kvar, till kväve och kväver den stackars sjuka mig, lite till?

Öppen för förslag, vad gäller utrotande av dessa människors kassa humor och brister i deras eländiga liv. Ibland kan man undra om det inte är olagligt att ens kalla det liv. Tyvärr går inte släktbandet att kapa, även om man kan tycka att det borde gå, speciellt med motorsåg.