Konstigt kanske, men det känns som om någon har kokat soppa på min hjärna. Eller det är väl vad som är kvar av den, vid det här laget. Kan vara därför ansiktet känns som en heliumfylld ballong, med ett skvalpande hav inuti.

Trots ihärdiga försök att vara positiv (hopp om att bli frisk aningen fortare), så haglar svordomar om mitt sjukdomstillstånd. Jag är less. Jävligt förbannat less, på en halvt obotlig hosta och en röd rinnande näsa, samt uppenbarelsen av ett sönderkokat organ. 
Sönderkokandet påbörjades igår, när delar av min (ibland, inte så) kära släkt bestämde sig för att fylla en fb-statusuppdatering. Hela 135 kommentarer. Lycka borde väl stå som rätt bemärkelse under normala omständigheter, men (newsflash!) i mitt släktträd finns inget sådant. Ja, om inte slem tillhör deras vardagliga humor. But that isn't the case! 

Tydligen är det väldigt tacksamt att kasta mig som en fotboll, fram och tillbaka, kommentarerna emellan. Men vem orkar egentligen med ett gäng med facebooksyndromet, kombinerad med en gnutta alzheimers och egocentrisk muppighet, när hostattacker avlöser varandra - samtidigt som deras obotliga sjukdom omvandlar det lilla syre som finns kvar, till kväve och kväver den stackars sjuka mig, lite till?

Öppen för förslag, vad gäller utrotande av dessa människors kassa humor och brister i deras eländiga liv. Ibland kan man undra om det inte är olagligt att ens kalla det liv. Tyvärr går inte släktbandet att kapa, även om man kan tycka att det borde gå, speciellt med motorsåg.

 

Annelie

3 mars 2011 22:30

Stackers Sandrino!!! :( Hoppas du blir frisk snart.. imorgon blir det smörgåstårta här hemma, och du ska visst äta och stanna ett tag om du vill och orkar?
Kram

Sandra

3 mars 2011 23:55

Ja nu är offerkoftan på! Oändligt stor är den också :(

En liten stund kan jag nog stanna i alla fall. Ska försöka hosta och snora så lite som möjligt! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...