Insidan av ögonlocket gjordes inte lika ofta sällskap. Hon såg honom inte som hon en gång gjort. Han hamnade inte längre på en piedestal med en glittrande gloria ovanför sitt huvud.

Hjärtat var numera täckt av kedjor och stora lås, noga sammansvetsade. Den här gången. Den här gången skulle det vara annorlunda. Precis som det sagts alla andra gånger. Tillsammans var dem tre som stångat, stampat sig fram. Hänsynslösa och egenkära steg över hennes känslor, fram till någon annans. Ett textmeddelande hade berättat vad hon redan visste. Han, den sista av de tre, hade tågat fram i de redan upptrampade fotspåren. Knappt fria från värmen av den som gått före.

Hon hade stängt av. Stängt ut honom. Stavat ett nej. Han tog bokstäverna på ett annat sätt. Den bild hon knäppt, hade visats på en vibrerande telefon. Leendet dem delat, ville att hon skulle svara. Pulsen hade ökat, medan hjärtat kunde ses utanför kroppen när det slog sina hårda slag. Hon höll andan och väntade. Efter några sekunder dog vibrationerna ut, men hennes hjärta skulle behöva kämpa ett tag till. Kämpa för att han inte skulle ha den effekten på henne och för att hennes nej, skulle fortsätta vara ett nej.

Hon var inte längre beroende av någon annan än sig själv.