Han krävde närhet, så han somnade på mitt bröst ikväll. Medan han fortfarande sov där, kunde jag ta upp telefonen och läsa det jag precis fått skickat. Jag läste och märker hur jag måste torka kinderna. Sedan slutar det inte. Det har inte slutat än. Så jag får försöka förstå att det fortfarande ligger kvar. Att det fortfarande hänt.

Han ligger i sin säng helt ovetandes och själv sitter jag på vår balkong och försöker andas så frisk luft som jag bara kan. Nikotinluft. Det gör ont. Inga ord kan beskriva hur ont det gör. Inga ord kan tala om hur lungorna krymper och hur insidan av bröstet brinner i en smärtsam konspiration av hopplöshet. Hjälplöshet.

Jag försöker verkligen förstå hur människor kan motivera nedläggningar av kvinnovård, förlossningsverksamhet. Jag försöker förstå hur människor, politiker, kan försvara det. Men hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än drar i trådar och försöker hitta en bra förklaring, så går det inte. Världskartan är för liten för det. Det går helt enkelt över mitt förstånd.

Den tomma blicken vet jag alltför väl att jag kan relatera till. Jag såg aldrig mina egna ögon, men jag behövde inte heller. Jag vet hur jag kände. Det sitter kvar i ryggmärgen. Tillsammans med ett hav av tårar reagerar varenda muskel. Varenda liten nerv blixtrar när ilskan och sorgen vinner. Det var när allting blev för mycket och det bara stängdes av.

Jag hann aldrig somna den natten. Jag var alldeles för nervös inför min igångsättning. Den var liksom spiken i kistan. Den sista lilla grejen att ta sig igenom. Jag menar egentligen inte lilla, men vad ska man säga när man ska pressa ut ett bowlingklot genom ett hål i en jämförbar storlek av en gul kiwi. Misströsta dock inte, det går. Det gör bara in åt helvete ont. Min bror påstod att det finns studier som menar att en pungspark är som en förlossning. Jag skulle vilja påstå att jag närmade mig min egen död.

Den första värken hittade mig halv två. Den andra tio minuter senare. Den tredje ytterligare tio minuter senare. Tarmtömningen var ett faktum där i mitten någonstans. Inte för att vara sån, men det var den långa gången man inte ens hann ljuda N i Nordingrå. Förlossningen fick ett samtal och skulle ringa upp. Mamma blev väckt, ändå ganska försiktigt om jag minns rätt. En timme och fyrtio minuter efter första värken sitter vi i en rullande bil, utan att telefonen vibrerat.

Jag minns att jag sa till barnmorskan som ringde, att det här inte var humant. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag förmodligen argumenterat mer för min rätt. För inget i resterande delar var särskilt humant. Efter de tre värkarna med tio minuters mellanrum, kom tre på tio. I efterhand vet jag att vi stannade i Ullånger första gången. Från framsäte till baksäte. Men dubbletter av en rövgrill gjorde faktiskt ingen skillnad heller.

Jag minns inget av omgivningen under bilfärden. Jag minns nästan inget jag har sagt till mamma, framförallt inte uttrycket väglus, som används rätt flitigt idag. Men jag minns gräset, gruset, larven, blodet, träden och långtradare från när vi stannade nästa gång. Jag minns att jag skrek att mamma skulle stanna. Jag minns att jag skrek rätt ut i ingenstans. Jag minns att jag var rädd, stressad, panikslagen och inte förstod att det hände. Det skulle inte hända då och det skulle inte hända där. Men bebisar passar inte tider, jag vet det nu.

Ambulanskillen var den första jag såg efter blinkande blåa ljus. Jag minns att jag tänkte "men för i helvete, inte en karl". Mamma hade redan tittat efter ett huvud och nu skulle nästa. Min bitterhet vill säga att det lika gärna kunnat vara barnets pappa. Det hade nämligen fyllt samma funktion. Känslan: "tack för att du tittar till mitt underliv under den mest utsatta stunden i mitt liv, men how you doin'?". Be mig inte om logik, för det fanns ingen. Seriöst.

Inne i ambulansen plockade kvinnan fram en nål. Stick mig inte nu. Ben som sökte stöd. Händer som ville greppa i något. Stick mig inte nu. Stick mig inte nu. Jag tror faktiskt att hon hann mellan krystvärkarna. Jag kan också ha gjort illa båda hennes händer och ben. Jag hoppas eventuella blåmärken försvunnit tills nu.

Vi hann in. Jag minns att barnmorskan hälsade, men inte att de flyttade mig. Jag minns att jag inte kunde hålla emot i hissen och att någon sa att huvudet var på väg. Jag minns att det gick fort när hissen stannade. Att jag fick luft i en mask när sängen var stilla. Att barnmorskan fick trycka på magen. Jag minns att jag var utan mamma, helt ensam med främlingar. Sedan var det någon annan som skrek och mammas ansikte dök upp. Det var då det brast.

Kanske har jag försökt göra det lätt som vanligt, istället för att bara erkänna vilka krafter förlossningen tog. Jag hann vara innanför sjukhusets väggar i sju minuter innan det var min pojke som skrek och inte jag. På tre timmar och femton minuter hann jag beta av att jag trodde att jag skulle dö, att något var fel och att han inte skulle komma ut hel. Samtidigt har ingenting någonsin känts så overkligt. Precis som att det har hänt någon annan.

Det har hänt att människor sagt att jag varit stark som klarat av det. Att jag ska vara glad att allting gick bra. För det första, jag hade inget val. Den hände och jag fick följa med och jag har hela tiden önskat mig något annat än det där. Även då. För det andra, definitionen av bra är inte att börja föda utomhus. Han klarade sig. Jag klarade mig. Fysiskt. Betoningen ligger på fysiskt. För däri finns ingenting annat.

Jag är arg, ledsen och besviken. Det känns som att någon stal det som borde ha varit en fin upplevelse och ersatt den med en ond surrealistisk mardröm. Det har påverkat mig och det fortsätter att påverka mig. I början ville jag ge bort honom, men samtidigt ha honom så nära att tyg var för mycket att ha emellan. Nära för att han hindrade mig att gråta. Långt borta för att jag ville gråta färdigt. Jag har berättat hur mycket han påminner om någon annan, men mest av allt påminde han om smärta. I bröstet. I lungorna. Faktiskt överallt där syre färdas.

Jag har pratat om förlossningen så många gånger. Med familj. Vänner. Kollegor. Bekanta. Journalister för både tidningar och tv. Dels för att jag inte vill att någon annan ska behöva uppleva samma sak. Det handlar nämligen inte om att det i de flesta fall "går bra" i medicinska termer, utan det handlar om stressen, paniken, rädslan och allt annat som inte hör hemma i närheten av den stunden när ett barn kommer till världen. Och det handlar om tiden efteråt. Om den psykiska påfrestningen, om vad som kom på köpet. Det som man inte bad om och som ingen kan pussla ihop.

Jag har pratat om den så många gånger att jag har slutat att gråta i samband med det. Men ikväll när jag läste om nästa kvinna, blev jag påmind om att det forsar inombords och att det inte kommer ut någonstans. Hans behov går först och mina har stannat. Och allt jag vill just nu är att springa. Springa tills jag inte orkar mer och luften tar slut. Gråta tills det slutar göra ont och skavsåret på hjärtat har läkt.

Så jag kommer fortsätta att prata, fortsätta att berätta för min skull och för hans. Det är nämligen så att nästa gång, när det är hans tur och jag ska bli farmor, så sker det här och att han minns, över min döda kropp.