I ljusens närvaro var hela atmosfären annorlunda. Det var tryggt. Det var fint. Det var lugn. Lite hemma. För den bästa beskrivningen av vad en veke gjorde framme i en annan omgivning. Så länge det fick brinna fanns hopp, ömhet, närhet och något mjukt i utkanten som omfamnade. Mer än en liten låga. Det flammade upp i kontakt med syre. Men ibland var det tillgången som stryptes. Tillfälligt. Alltid tillfälligt. För att brinna mer än någonsin efter en kortare vila. Som om det aldrig skulle slockna.

Det fanns där, som skuggorna från skenet på vilken vägg som helst. Det följde med, hela vägen från hav till sjö. Från lövskog till barr. Alltid närvarande. På hjul. Det fanns i hallen. Dolda platser. På bordet. Mitt framför. Det spelades på ett sätt som enbart var en riktning att följa. Bitvis gick att urskilja mönster, något som inte bara fladdrade förbi. Något som gav mer värme än fyra timmar brinntid.
En glöd, som förblev densamma.

Så hejdå, eller vadå?
Absolut inte.

Brända märken.
En vägg utan mönster.
Alltid tillfälligt slut.

Och ett ego som egentligen inte var för stort.

Det är konstigt. Jag har aldrig varit den som haft ont av att det är stökigt och rörigt. Men den bästa stunden (missförstå mig rätt) som jag får på hela dagen, är den lilla stunden jag har på balkongen på kvällen när han har somnat. Den är städad, orörd och alldeles lugn. Och den har luft som är lätt att andas.

Under rätt många veckor önskade jag att min pluttis inte skulle vara så fruktansvärt lik honom, till största del för att det skulle vara lättare att inte behöva se honom varje dag och inte prata alls. För det var honom jag såg. Hela tiden. Varenda gång jag tittade på min egen bebis. Min. Bebis. Och fortfarande, men det är lättare nu.

Efter att i princip ha pratat varje dag i över tre år, blev den tystnaden mest jobbig. Plågsam. Särskilt när jag fick ta och lyssna på hans tankar och funderingar, när ingen annan visste att hans barn blev större och större i min mage. Det är på riktigt svårt att kombinera mörker och ljus. Jag ville vara glad, men i samma ögonblick som stickan visade ett plus, var det också hans största mardröm.

Jag har blivit tillfrågad om jag planerade det här. Jag är dock inte riktigt säker på hur man planerar att bli gravid med någon som smyger bakom ryggen på någon annan. Kaos:et i vaggan var som en triss. Plötsligt händer det. Det var det mest osannolika resultat jag läst av, i hela mitt liv. Nu är han förstås miljonvinsten i Nyhetsmorgon. Men då, gjorde han verkligen sken av namnet i en helt egen bokstavskombination.

Jag önskade i alla fall att hans pappa hade valt att prata med mig, så att jag fick förstå. Det motsträviga i att inte vilja, men vara kvar och göra mer av samma sak ändå. Men mest av allt ville jag nog dela, det jag inte delar med någon annan. Att hans hjärta också skulle smälta, när han såg vad jag såg. Istället var det enklare att i praktiken göra som jag i en arg stund sa, fortsätta livet som vanligt och leva som om han inte fanns. Så med en ovilja att växa upp och ha ansvar, fick jag barn med en pojke och inte med en man.

Visst finns det någon sorts sorg i att det blev som det blev. Jag förlorade en av mina bättre vänner när mitt lilla liv för första gången tog ett andetag utanför mig. Egentligen mer än så, men mitt ego är alldeles på tok för stort för att resten ska passera. Oavsett, skulle jag aldrig någonsin byta bort knytet som stökar ner mer än jag - om jag så ska bo på en balkong i vinter och resten av mitt liv.

Så medan hans största mardröm är verklighet,
väntar inte ett schack matt på tre sekunder.