Han visade mig brev som han skrivit från när han var yngre. Han sa att han gjorde det för att jag skulle tänka på dem när jag blev arg. Och ja, jag tänker på dem. Jag tänker faktiskt på hur jag vill riva dem i tusen bitar. Men jag antar att syftet, var någonting helt annat.

I skenet från lågorna från ljusen på balkongen kan jag enbart tänka på hur ont det gör. Hur frenetiskt det kliar på insidan hjärtväggen att han valt bort sitt egen barn och inte var man nog att säga det i annat än i text, från en mobil till en annan. Som om han inte var värd mer än så.

Samtidigt kommer det från en man som sa att han ville vara med på förlossningen, med reservation för att det inte gick på grund av hans situation. Det kommer från samma människa som i några år, har kallat mig sin bästa vän. Från han som sa "det förstår du väl, jag kan inte strunta i ett barn jag är far till resten av livet". Från den som skrivit så många gånger att han tycker om och bryr sig. Från den som fortsatte att träffa mig under nästan hela graviditeten. Från den som undrade vem som skulle köra hans pojke till hockeyträningen. Och till skillnad från hans telefon, så går det att bläddra tillbaka i min. Allt är bara beroende på hur stort tålamod man har.

Jag har försvarat, förklarat, förskönat, ljugit och dolt sanningen om vem pappan till min son är. Första gången det ställdes på sin spets, var när jag försvarade honom inför min egen pappa. För att han sa som det var, visserligen utan namn. Andra gången var förra gången jag skrev och benämnde honom som en spermadonator. Såhär i efterhand, var bara det som var sant. Det och det faktum att vi träffades för 10 år sedan, med skillnaden att spermierna istället var dagsfärska och återkommande. Så att säga.

Den tredje stunden kom i ett meddelande. Ni vet, ett sånt man kan få när män går från klarhet till klarhet. "Kan du ljuga för min skull?". "Säger man att man inte vet vilken människan är, att du träffade den på en Finlandsfärja eller något, så släpper de det." Minus två kommatecken, en stor bokstav och de istället för dom.
Min son, hans barn, skulle alltså inte ens få veta vem som är hans sugiga biologiska pappa. Det som han faktiskt har laglig rätt till.

Den fjärde gången, när allting brast och som jag kanske borde ha sett komma trots allt, är smset min pojke aldrig kommer att få höra talas om. Vad han däremot ska veta, är att så länge jag lever och så länge som jag andas, är han det allra viktigaste för mig.

Så vilken version som än spelar hans pappa bäst i händerna den här gången, det spelar ingen roll. Det är bara att bläddra från 2018 till 2014. Det är förjävligt det där med text och att en bild säger mer än 1000 ord.

Men låt oss säga att allt jag tänkte på var breven
och hur söt jag skulle minnas att du var.

Allting blir så mycket enklare då.