Hon kände hur hon tappade kontrollen. Hon kände hur hjärtat blev mjukt. Återigen kände hon, vad hon känt förut. Hon ville bara hålla om. Hon ville känna hans händer. Titta in i hans ögon. Vara kär. Gå bland fluffiga moln. Hon ville känna hans hjärta. Se hennes, som hade varit så nära hans. De hade bankat i takt. Varit vackert som den först fallna snön. Tillsammans för en framtid. I mörkret. I ljuset. Han hade varit hennes bästa vän. Hennes största. Det hade i alla fall varit så i hennes verklighet.

I en annan verklighet hade hon bara varit en lek. Det hade inte varit mer än ett skämt. Hon kunde höra det han sagt till andra. Det hade aldrig varit något. De hade aldrig varit något. Hon kände hur det skar. Hur någon ristade in hans svek med stora bokstäver. Hon kände hur hans likgiltighet spanade efter hennes sårbarhet. Han hade ännu en liten väg, en liten vrå att sätta spår i. Hon kände hur ensamt det var. Ett liv utan. Hon var inte lycklig, inte det minsta lilla.

Han hade skapat panik. Två gånger på en dag. Och ja, hon undrade vad han ville. Frånvarande i två veckor, för att sedan lyfta telefonen. Var det för att säga förlåt? Var det för att gnugga in "hennes fel" lite till? Förmodligen det sista. Hon förväntade sig inget annat. Blicken, gången och det sammanbitna hade avslöjat honom två dagar tidigare. Monstret fanns där. Det var bara instängt. Hon visste inte om det skadade mer eller om det skadade mindre.

Hon skulle aldrig få en förklaring. Aldrig en ursäkt. Någonstans hade hon ändå förlikat sig med tanken, att det var, vad det var. Men tanken var rolig att leka med. Trots att ett litet ord, inte skulle förändra något. Han skulle fortfarande ha gjort det där dumma. Han skulle fortfarande ha släpat henne i håret. Han skulle fortfarande ha hotat med gester och uttryckt sig illa med en arg röst. Han skulle fortfarande vara anledningen till att hon helst höll sig innanför en låst dörr.

Några gånger hade hon sagt, att det hade varit bra, om en dold kamera spelat in kvällen. Ibland räckte det inte att filmen i huvudet, spelades om och om igen. Nu när det lilla hade mjuknat, kände hon att hon behövde det mer. Hon behövde reducera. Glömma det som varit bra. Ta tillbaka delen han bar med sig. Han var i hennes liv, men hon var inte i hans. Hon behövde påminna, att han inte talade kärlek med något annat än en hög promillehalt. Och berusande var inte hennes mellannamn.