Jag tänker på dig jämt. Varje dag. Hela tiden. Ibland gör det så ont. Det är då något kramar mitt hjärta med en elak hand. Det är då något drar ihop lungorna till små påsar. Det är då dina händer vandrar på min hud. Jag saknar dig. Inte hela tiden, men varje dag. Jag älskar dig. Fortfarande. Alltid. Sekundvis. Du är som ett gift för mig.

För ett år sedan, hjälpte du mig upp. Du fanns där för mig. Du var min livlina. Du var rak. Du var ärlig. Du var allt jag behövde. Du var hundratio kilo viktig. Du var en vän. Jag snubblar på orden, för jag har dem inte riktigt klara. Jag stakar mig fram, för jag har bara gjort det här en gång tidigare. Inte heller då, fick all kärlek plats. Men jag föll hårt. Jag föll riktigt hårt för dig. Det var därför jag stannade längre än jag borde. Jag var dum. Jag trodde att jag kunde hålla upp dig, som du en gång höll upp mig. Jag trodde att min kärlek skulle vara tillräcklig för dig. Jag trodde att vi. Bara allt. Vi skulle göra allt.

Jag har såg två filmer här om kvällen. Båda påminde mig om dig. Visste du att jorden rörde sig när dina händer nuddade mig? Att marken under mina fötter vibrerade, när mina läppar mötte dina? Visste du att mitt hjärta hoppade över ett slag, varje gång jag sa att jag älskade dig? Visste du att jag ibland fick tygla mig för att världen inte skulle bli alltför vacker tillsammans med dig? Den andra filmen fick mig att vilja skriva det här. För mitt lilla hjärta, klarar inte av att behålla dig där inne. Det är redan trasigt, men med dig i, blir det aldrig helt igen.

Jag älskade dig för att du lärde mig innebörden av trygghet. Jag älskade dig för att jag fick ta hand om dig på kvällarna. Jag älskade dig för att jag egentligen inte kunde vara arg på dig en längre stund. Jag älskade dig för att jag upplevde att du släppte in mig i ditt inre. Jag älskade dig för att du tog fram det bästa i mig. Jag älskade dig för att du var varsam med mig. Jag älskade dig för att du sa att du älskade mig. Men framförallt älskade jag dig för det jag aldrig förut hade hittat inuti mig.

Jag älskar dig ännu, med varje andetag. Men det står inte för samma sak idag. Jag älskar dig för det jag såg i dig. Det som jag vet, finns där någonstans. Jag förstår inte riktigt själv hur det är möjligt. Vad jag såg och vad du såg, var två skilda saker. För mig var du perfekt. Jag såg mina känslor som en förlängning av dina. De som förmodligen inte ens fanns. Men mina finns. Och de är sårade. Jag förväntade. Jag längtade. Jag litade. Det raserades på bara en liten stund.

Du tog mig med din charm. Du förförde mig till en annan värld. En värld jag så gärna ville stanna kvar i. Jag ville dela, utveckla, leva. Du, i samma värld tog det ifrån mig. Min kärlek gjorde ingen skillnad. Jag kunde inte hålla upp dig. Jag kunde inte hjälpa dig. Jag kunde inte rädda dig. Jag kunde bara gå. Och jag gick med tunga steg, trots att det redan var för sent. Nu finns bara tiden och det är bara den som kan göra det lättare för mig. Det är bara den som kan tejpa det du tog trasigt.

Om du någon gång läser, hoppas jag att du vet, att jag aldrig ville dig något ont och jag hoppas att det egentligen var ömsesidigt. Men du får inte finnas kvar. Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma hur du skrämde livet ur mig. Jag kommer aldrig att glömma att du gjorde mig livrädd för allt det här.

Till dig, från djupet av mitt hjärta.