Vem kan bota min resfeber? Vem kan stanna mitt snurrande huvud? Vem kan göra att en önskan går i uppfyllelse? Vem kan ge mig det jag helst av allt vill ha? Vad vill framtiden? Vad vill jag?

Jag förstår nog inte själv vart jag är på väg. Andra sidan av jordklotet väntar på mig och en vän. Jag fylls av förväntan, längtan och en liten del oro. Jag får ta del av en annan värld, en perfekt vykortsvärld. Thailand, vita stränder och turkost vatten. Paradiset sägs se ut så. Vilket väcker två frågor hos mig; Är jag döende? Om inte, vad har jag gjort för fantastiskt för att förtjäna detta?

Ibland framträder en viss icke-tro på mig själv. Den visar sig mestadels när det gäller prestationer, men håller sig gärna närvarande under dygnets alla timmar. Kritik mot välformulerade meningar, lättja, tankebanor, ett bristande förstånd, min kropp, tidsoptimisten i mig, mitt hjärta och resterande delar av mig. Är varje individ sin egen värsta fiende? Jag vet att jag är min. Ingen annan säger åt mig att jag behöver förstora mina bröst. Ingen annan ger mig ett IG när jag skriver ett MVG. Ingen annan väljer att gömma mitt hjärta. Ingen annan ifrågasätter min existens i helt normala situationer. Idag firar jag att det inte tar över det jag är, även om jag ofta betygsätter mig själv efter dessa orimliga krav. Om andra är bra, precis som de är, varför skulle inte jag vara detsamma? Julmusten är lenande för självkritiken och låter mig vara bara jag.

Vad vill jag ha, mest av allt? Jag vill ha någon som håller mitt hjärta lika hårt som jag håller andras. Jag vill inte söka i varje hörn. Jag tänker inte söka. Jag vill inte falla för någon som inte ser vad jag ser. Jag vill inte öppna en sluten bunker. Men jag vill ha ett andetag tillsammans med någon annan, en livstid. Jag vill ha roligt. Skratta. Dela lycka. Aldrig bara åldras. Den obotliga romantikern i mig kommer att leva förevigt, även om nyckeln förblir inlåst. Men jag ska leva som om. Som om Bruce Willis kommer stå i kalsonger på mitt bröllop. Som om jag får mitt Thailändska paradis i en karl. Som om det äkta och sanna fick finnas till.

Jag kan ställa frågor fram till min dödsbädd. De enda svaren jag kommer att få, är om jag studsar frågorna tillbaka till mig. Om jag kritiserar mindre och börjar älska mig själv mer, som jag för stunden gör lite mer än vanligt, kommer jag aldrig behöva ett helt blogginlägg för att konstatera att jag är mitt enda svar.