Så länge jag kan minnas har jag varit den tjejen som haft ett tomt hjärta ensam. Som vaknat och velat ha någon bredvid att använda mina naglar på. Det var jag, tills den dag då det gjorde riktigt jävla ont. Ett brustet hjärta gör ont. Så in i helsike ont att det inte är en barnlek att andas. Att leva. Att vara sig själv. Att skratta. Det var faktiskt ingen barnlek att ta sig ur det andra heller.

Det var ingen slump som avgjorde att jag hamnade på västkusten. Jag sökte jobb och hoppades på det bästa. Men jag har familj här. Min allra bästa vän i högklackat. Den som jag har haft en och samma relation med under alla år. Vissa säger att tvillingar vet vad den andra tänker och vise versa. Jag har en tvilling from another mother. Vi kan avsluta varandras meningar, men vi är totalt olika. Lite Bree och Susan, förutom att vi skippar lik-delen. Och Joey och Chandler, standing in my map-stuk.

Mycket har blivit annorlunda sedan jag packade in mig i en ny lägenhet, men det är inte största anledningen. Jag har vuxit av ont, flera meter, tankemässigt och känslomässigt. Jag känner glädje ensam. Lycka. Harmoni. Ett inre lugn jag aldrig har upplevt förut. Jag söker inte längre någonting att fylla ut med. Någonstans på vägen hit, insåg jag att jag var den enda jag behövde för att tycka om mig själv. Och med det kom en jädrans massa självbevarelsedrift.

Jag har blivit kräsen. Väldigt kräsen vad gäller andra. Jag är inte säker på vilka kvalitéer jag vill ha hos andra människor i närheten. Jag har dock lärt mig att magkänslan har rätt. Inte mitt huvud. Inte mitt hjärta. Så jag är fortsatt avstängd för omvärlden, såvida inte Brucan eller Pittan vill rulla tummar i min säng.