Lev, ha kul, skratta. Det var allt. Det var allt jag fick. Jag blev egentligen inte förvånad. Hur ska man kunna förvänta sig mer från någon som aldrig levererat tidigare? Men jag blev ledsen. Jag släppte allt direkt innanför dörren, satte mig bredvid och grät. Det fanns en liten öppning, en liten chans och den var inte heller viktig. Det fanns inte att förklara. Det fanns inte att säga ett litet ord. Det fanns ingenting. Känslan av att vara betydelselös har jag varit bekant med, men det här, det här hade flera kilometers distans. Till och med betongklumpen i bröstet kände ensamhet. Du skulle ha sagt nåt.

Det är märkligt, men sedan du försvann har bara fantastiska saker hänt. Det senaste är att jag får jobba utomlands i tre veckor till. Jag ska vara glad. Jag försöker vara glad. Men när det händer någonting bra, känner jag en starkt längtan av att vilja ringa. Jag vill berätta, dela. Jag vill kramas. Jag vill känna din lukt i mina näsborrar. Så, aj. Bara väldigt, väldigt mycket aj.

Det sägs att tiden läker alla sår, men tiden springer inte ens. Den är inte snabbare än en snigel. Jag vill att det tar slut. Jag vill inte vara trasig. Jag vill inte vara den, vars soffa alltid kommer att kännas tom. Jag vill inte komma ihåg varför. Varför gör mig arg. För varför, varför var det tvunget att bli såhär? Jag är inte dum. Jag ser och jag borde sett tidigare. Det finns en värld utan dig också, jag är bara inte säker att jag vill leva i den resten av mitt liv. Men det finns inget annat. Jag har inget val. Det finns gränser för dumhet.