De säger att jag ska skriva. De som vet.
Var det av läkande art? Jag minns inte det.

Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus.
Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus.
Det är känslor som krockar, ett hjärta som vill.
Men ett stressfyllt huvud i vägen och ännu mer därtill.

Hjärnan är komplex i sin natur.
Den stänger av, tar dig i förvar, du fastnar i en bur.
Och allting annat går förbi utanför,
allt det där som hjärnan faktiskt skyddade dig för.

Jag vill. Men jag vill inte för att.
Det gör så jävla ont. Det innehåller inga skratt.
Hon försöker, hon vill in, med sån där psykoterapi.
Jag blundar. Jag gråter. Minnet skakar galler djupt inuti.

Jag ser mammas ansikte. Där jag känner som mest.
Det brinner i bröstet. Kampen är en slitsam fest.
Du är borta, jag har dig inte här.
Jag har missat dig. Du, den som mitt efternamn bär.

Jag känner hur ensam jag är, hur utelämnad jag blev.
Hur chocken tog mig. Hur mammas fötter klev.
Mammas tårar är mina, de som fattades under färden.
De kom med hennes, efter att du kom in i den här världen.

När jag tar din hand min kära Oliv, är inget jag minns.
Det är veckor som har försvunnit, det är dagar som inte finns.
Det knackar som du varenda dag,
att jag inte minns hur det är att vara jag.
Om jag böjer mig fram och ber,
så är det för att jag just då, inte orkar känna det här mer.

Min hjärna har en sådan konstig sång.
Den väcker mig i natten. Den är alltid igång.
Den tittar över axeln. Den skrämmer mig ibland.
Den plågar min hud, så att jag inte klarar av en hand.
Den göder drömmar och gör mig till ett korthus.
Den fryser min kropp till ambulansens blåa ljus.
Den gör att jag tappar tid och rum,
att jag tappar andan och blir stum.

Den där buren är täckt med metervis betong,
allt jag hoppas på är att den ska försvinna någon gång.
Att det ska vara lätt. Att din dag ska vara glad.
Att jag ska ta mig igenom och lyckas vända blad.
Jag är inte hel och det är så fruktansvärt svårt,
men jag ska försöka rädda det som är vårt.
Jag ska sitta där inne där luften tar slut,
för det är där du också har en chans att på riktigt komma ut.