När jag tänker som mest (vilket jag gör väldigt ofta), läser jag igenom texter jag skrivit. På det sättet kan jag inspireras till nya och faktiskt se att det finns något som är bra. Något jag är bra på. Sedan utgår jag därifrån och helt plötsligt känner jag mig sådär lagom positiv. Kan det vara så att man är värdefull precis som man är, men att man bara behöver lite hjälp på traven?
En ego-boost då och då, tvivlar jag på att någon dött av.


"It feels like home to me.

Ett magiskt ögonblick.
Lika vacker som den ljuvaste blomsteräng.

Talförmågan försvann i takt med musikens toner.
Lugnet rusade genom blodet.
En ström av något oförklarligt.
Mild likt en varm sommarbris.
Men ändå smärtsam som den skönaste melodi.

Precis som havets vågor kan vägen följas.
Hela vägen hem.
Precis där jag alltid ville vara."

Idag är ovanstående text min räddning.
Jag tror närmare bestämt att det är det bästa jag skrivit.
Vem kunde tro att döden genom ord, kunde vara vacker?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...