Så jag sitter här ensam och funderar. Jag har ingen att dela detta med här hemma i min soffa, så jag delar med er. Alla er. Jag har skrivit mycket. Jag har skrivit lite. Jag har fått kommentarer om att jag är duktig. Att det jag skriver är bra. Att det är känslosamt. För min del är allt jag skrivit om viktigt. Men ingenting har egentligen varit så viktigt som mina ord om hemtjänsten. Och jag har aldrig fått riktiga, verkliga blommor, för någonting jag har bokstaverat.

Kommunal sökte upp mig, lilla mig, för att ge mig blommor. Uppskattning. Det är glädjetårar. Det är bortom ord. Bortom min förmåga. Men det är min förstasida. Vårdyrkets början till en positiv förstasida.

Det jag skrev var inte för min egen del. Det var för er alla som sliter varje dag. För alla er som lyssnar, bryr er och tar till er av andra människors krämpor och problem. Det var till alla er som springer mot tiden, trycker undan era onda leder, kämpar fram ett leende med sprängande huvudvärk och som hoppas och tror på en bättre framtid. Ni är guld värda. Ni ska sträcka på ryggen och bära yrkets roll med stolthet. För ingen som klagar, ingen politiker, ingen myndighet, ingen chef, skulle göra jobbet bättre än er som håller till på golvet.

Anledningen till att den 4400 tecken långa texten formades, är att enstaka tråkiga, tragiska händelser fortsätter att forma synen på vården idag. Det finns anhöriga som sliter ont hemma, för att dem inte vågar sätta sina kära på boenden på grund av det de läser i tidningar. Det finns såna som inte litar på oss, för att de tidigare har blivit av med pengar eller andra ägodelar. Det finns såna som har så dåliga erfarenheter av vården, att de inte tror att det finns människor som kan sitt jobb. Det enda jag kan säga, är att jag är ledsen. Jag är ledsen att ni inte träffade mig och all den fantastiska vårdpersonal jag har mött, innan dess. Och så vill jag be om ursäkt för alla dem som aldrig borde satt sin fot i din närhet.

Idag och resterande dagar är såna som vi ska gå till jobbet med ära. Med glädje. Vi har andra människors liv i våra händer. De sätter hela sin existens till att du och jag behandlar dem med värdighet och respekt. Det är någons morfar eller mormor. Farmor eller farfar. Någons mamma eller pappa. Någons syster eller bror. Det kan vara någons barn. Det är människor vi vill ha tillräckligt med tid till att lyssna om livet, erfarenheter, sjukdom, kärlek och önskningar. När vi har det, kan vi också ge bästa möjliga perfekta vård. Samma vård som vi alla vill ha, när den dagen kommer.

Jag önskar att jag får fortsätta på det här. Att min chef ser att jag vill öppna ögon. Visa vad vi gör. Öka förståelsen. Göra yrket attraktivt. Att jag vill prisa eldsjälar som ger den lilla, extra kryddan i andras liv. Och jag önskar att vi en dag får uppleva att vårt engagemang visar sig i plånboken.

#varbergskommun #varbergsomsorg #hemtjänst #denofärdigahemtjänsten #nugörviskillnad #kommunal #varberg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...