Jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg hur många som läst inlägget nedan. Men frågan återstår fortfarande. Och jag undrar, ska jag tolka er tystnad som att ni delar min åsikt eller har ni någon annan uppfattning?

Min mening var att folk skulle bli medvetna. Få upp ögonen och ifrågasätta. Göra det jag gör med andra ord. Är det någonting jag skulle kunna diskutera i all oändlighet så är det detta. En sak att någon säger det till mig, men tänk om det var någon bräcklig och sårbar?

Jag har tagit mig långt. Jag vet att det är något jag inte kan ändra på. Så när någon säger de orden till mig blir det mer "Jaha och?", "Var det något du ville upplysa mig om?", "Menar du att jag missat min egen spegelbild?". Samtidigt som jag skrev de där meningarna kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. För det kan knappast bara vara jag som inser hur fruktansvärt löjligt det låter.

När jag själv fått det kastat i ansiktet har det aldrig legat någon positiv klang bakom. Deras försvar har då varit "jag visste inte att det var känsligt", "nej, men det var inte så jag menade". Frågor som återkommer i mitt huvud är: Hur menade du då? Hur hade du reagerat när det första någon gör är att kommentera din vikt? Hur då känsligt? Frågar du alltid om andras vikt eller reagerar du bara på min?

Min positiva klang skaffar jag mig själv. Varje gång jag äter vad jag vill. Varje gång jag äter hur mycket jag vill. Varje gång jag ställer mig på vågen och samma siffror fortfarande uppenbarar sig. Det är också då jag ler.

Min lyx.

Jag vet att du skulle vilja dela den med mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...