Så många gånger som jag undrat om jag varit fast i en dålig humorshow. Denna gång var inte ett undantag. Du ska. Hjälp mig. Var min vän. Du kan. Nej, jag kan inte. Nej, jag kan inte hjälpa dig. Nej, jag vill inte. Nej, jag vill inte guida dig. Hell no, jag kommer aldrig att vara din vän. Det var aldrig meningen. Nej, men det var väl tråkigt. Förlåt mig. Nej, men jag tänker: för fan, förlåt dig själv. Om det ens är möjligt, din obotliga psykopat.

Jag hade det inte värst. Jag har aldrig sagt att jag haft det värst. Men jag hade det illa. Inte illa för min kropp, men för min hjärna. Han matade mig med sina ord. Sin verklighet. Och jag var hans förlängda arm. Jag sparkade och jag slog mitt inre, med hans ord.

Innan jag gjorde undersökningen för magen fick jag frågan: vad är värst? Gastroskopi eller Koloskopi? Pest eller kolera. Jag vet inte. Så jag tänkte samma om det här. Vad är värst? Att bli slagen fysiskt eller psykiskt? Pest eller kolera. Vad läker snabbast? Vad lämnar minst spår? Vad syns utanpå? Jag vet inte. Jag bara undrar, behöver man verkligen jämföra? Misshandel är samlingsnamnet på vad det är. En miss i handlingen. Jo tack, det var väl gulligt och sådär.

Ja, det var väl en miss i handlingen. Det var ju aldrig meningen. Aldrig meningen att såra,
att förlöjliga, att ljuga, att manipulera, att kasta saker, att hota, att missunna, att göra sig stor, att förminska, att dölja, att klandra, att skrika eller att vara våldsam. Om vi nu ska jämföra, vad är värst? Att vara den bakom slagen och orden? Eller att vara den som tar emot? Jag menar, det vore väl förjävligt att vara den stackars sate som tror att våld är lösningen. På den här, normala sidan, har vi i alla fall ett samvete som inte behöver tvättas och våldtas med koncentrerat lösningsmedel.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland. Efter i lördags, när någon okänd försökte ta sig in genom mitt fönster, verkar jag drömma varje natt. Jag är inte rädd. Jag är heller inte otrygg i mitt hem. Det är väl mest bara känslan. Känslan av att veta att någon försökte, men inte veta vad den försökte med. Förutom att försöka komma undan oupptäckt antar jag.

När någon inte är överdrivet oroad och halvt försöker skrämma upp mig, tänker jag på det komiska sambandet mellan boken i fönstret och den här händelsen. I somras sträckte någon sig och lade in en bok vid namn Seansen och på Halloween försöker någon ta sig in genom samma fönster. Man börjar ju undra om jag har ett spöke som vill hälsa på. I så fall hoppas jag att det är farmor.

Om inte annat, var det helt enkelt en annan sorts miss i handlingen.

Den omtalade boken:

Angelica demonstrerar: 
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...