Flickan ser inte mycket ut för världen. Ett stilla leende avslöjar att hon inte riktigt är närvarande, som om en dröm seglar runt hennes huvud. En hopkrupen gestalt vars högsta önskan är att allt ska vara som förut. Att allt ska vara bra igen.

Det är hennes tur. Hon har upprepat orden tyst för sig själv, men dem kommer inte ut. Någon annans ord hinner före. Alla runt omkring skrattar. Hon sjunker ner i stolen och fäller små tysta tårar. Med låg röst uttalar hon den rätta gatan och det rätta numret, som nu är hennes hem. Ett av två. Hennes riktiga hem är där dem var en familj, ett stenkast bort från den nya gatan.
Några månader tidigare fick hon uppleva ett hav med olika känslor. Ett hav som alltför ofta rörde henne till tårar. Det var hon mot världen. Ensam, missförstådd, ledsen, liten, rädd och annorlunda. Hur skulle hon nu passa in? Vilken väg skulle hon gå? Den senare frågan besvarades av hennes sökande av uppmärksamhet. Tunna streck av vassa rakblad. Skrik och bråk. Smygrökande. Ny utmanande klädstil. Allt för att någon skulle titta över axeln och lägga märke till en trasig själ.
Hon var ensam med sina tankar. Skrev sitt avsked med osynligt bläck i hopp om att någon snart skulle tycka om. Bara lite.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...