Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om det i så fall tändes igen när livet i hans ögon släcktes. Jag vill liksom inte tro att vi bara dör och så blir det svart och ingenting mer. Den tanken är mest obehaglig och ger mig vakna mardrömmar medan jag skriver det.

Men i alla fall. Mina ögon har dragits till kortet flera gånger idag. Och under kvällen presenterade Facebook 14-åriga minnen och gav mig resten av bilderna från den resan. Vi hade roligt, det hade vi. Så när jag ser det framför mig, kan jag inte koppla ihop de bilderna med verkligheten och vart du egentligen är. Men där du är kan det inte vara svart. Det får bara inte vara det. Det måste vara bättre än så.

Min tillvaro känns existentiell. Den här årstiden skrapar på mina sårskorpor. Både genom att vara kall och hård, men också för att den senare delen av året alltid har innehållit händelser som har stressat mig som mest. Stress är ett dåligt ordval om man tänker på allt, men samtidigt verkar det rimligt när det, för det mesta, har varit sex månader av kaos. Det skapar ju något. Det har dekorerat själen med ärr, istället för med alla vackra snöflingor.

Så jag tänker ofta på att livet är kort och att man ska hinna med så mycket. Men hinner man det? Jag hinner inte allting jag vill göra. Hinner någon annan det? Jag frågar åt en kompis (om det är mer subtilt). Självklart hör jag svaret också ”men ta dig tid” och med det studsar det tillbaka till mig och min känsla är då bara ”av vilken tid ska jag ta mig tid?”. Ge mig tid. Jag är tidlös.

Man ska inte svära. Men den här hösten har jag varit så in åt helvete less på att plugga. Jag lär mig massor och det kommer säkert vara användbart (sen). Men precis som i terapin vill jag trycka på en knapp och vara klar. Jag vill någonstans. Och jag kan inte låta bli att undra om det inte alltid är känslan jag har när det känns som om jag står still och stampar? Det är nog det. Jag stressar på insidan med min personlighet och min PTSD hjälper fan inte till. De triggar nog varandra faktiskt, utan någon botten eller slut.

Om jag går tillbaka dit där jag började så, Tobias, jag saknar dig. Jag ägnar dig en tanke varje dag. När jag hör ”My name isn’t”, min upp-till-Remsle-backe-pepp-sång, så tänker jag på när jag använde den låten i en story på Instagram. Vi var inte riktigt överens om att eget ”namnkallande”, som att älskling var något fint. Du tyckte det. Att om man ger någon ett eget smeknamn, så är det något. Medan jag försökte säga hur förminskande ord som ”gumman” kan vara i en fel och psykiskt påfrestande relation. Vi var överens om att inte vara överens, även om vi förstod varandra.

Och de kom emellanåt, kommentarerna. Ibland tänker jag att någon liten del av mig lever på hoppet att de fortfarande ska komma. Det var ju så jag visste att inte något annat hade tagit dig till en annan värld. Tills nyss. När du inte längre är här. Där hoppet dog om att livet skulle ge dig en chans och något fint. Det är sådär jag blir less på allt kämpande. För vart leder det? Vad får vi ut av det? Får vi tiden att ta hand om det och att njuta av det? Eller hinner vi inte ens säga hejdå? Hinner vi säga allt vi vill säga innan det är för sent?

Jenny, du är en av mina bästa vänner och jag tror att du har hjälpt mig mer än någon annan. Du har likt Oliwer, tagit andetag åt mig utan att veta om det själv. Det finns ingen annan som hade kunnat klä rollen som gudmor bättre än du. Du var självklar. Du trodde på mig. Jag älskar dig, för att du är så jävla viktig för mig.

Helena, jag har älskat dig sedan för alltid. Den som vägrade döpa sig för att bli gudmor på papper, men som ändå är den andra av två. Men du och jag, vi avslutar varandras meningar. Vi känner det den andra känner. Vi är soul sisters. Dit ditt hjärta går, dit går mitt. Vi kommer bli gamla och grå tillsammans och krocka med rullstolar, bara för att vi vill och kan.

Johanna, du tar vid där jag slutar. Du backar mig när jag inte backar mig själv. Du fångade mitt hjärta tack vare en katt (egentligen två). Du är vinden i mitt hår och det livsviktiga saltet från en västkustvind. Vi kompletterar varandra genom att vara olikt lika. Jag älskar dig.

Mamma. Vi drar inte alltid jämt, men det var inte förrän Oliwer föddes som jag förstod dig mer. Det var inte förrän dess jag såg. Jag är tacksam för allt du har gjort och ALLT du gör för mig, men framförallt för den mormor du är till mitt barn. För hur han känner sig älskad och aldrig ifrågasätter det. Du tar hand om den viktigaste delen av mig, som om han vore gjord av guld. Det är allt jag önskar mig. Jag älskar dig.

Patrik. Den gode. Den ödmjuke. Den som ramlade in och aldrig gick sin väg. Den som tog hand om oss som om vi vore hans egna. Den som ser och möter mitt barn så att han säger att ”han ska bli en farfar, eller en Patrik”. Han ser upp till dig. Det gör jag också. För det finns ingen som gör en pappa eller en bättre morfar än du, utan ett matchande DNA. ”Piece by piece, he restores my faith that a man can be kind and a father could stay”. Jag älskar dig för det.

Det finns så många andra utöver dessa som jag har lagrat i mitt hjärta och som har följt med mig i lika många år. Jag är otroligt dålig på att säga saker till andra än min son, men det betyder inte att ni inte betyder hela världen för mig. Det är släkt. Vänner sedan barnsben. Vänner som kom senare än så. Jag tror att den som har tagit sig ända hit, vet exakt vilka jag menar. Jag vill att ni förstår att tillvaron skulle vara tråkig utan er. Jag vill att ni vet att ni har gett mig något genom att vara en del av mitt liv. Att ingen skulle kunna ersätta det. Jag älskar er också.

Det här blev långt, men när jag ser Tobias och redan är i någon slags karusell, så drar det i en sjunde växel. Och när jag känner Oliwer i djupet av mitt hjärta, rinner det över av någonting som skulle kunna flytta berg bara för skojs skull, utan ett adrenalinpåslag. Mitt hopp springer med den där lilla pojken. Han har inte förändrat världen (än), men han förändrade min värld. Han visade mig allt om vad kärlek är.

I den sista meningen tänker jag ändå ge Tobias ett rätt, för jag har förstått att kärt barn har många namn. Han heter, ärtan, räkan, pluttis, Oliven och kaos. Och jag önskar att han hade träffat dig.