När man har mycket i sig, så kommer det mer på en gång. Jag avslutade det senaste inlägget med att jag inte kunnat sitta i solen och att det är vad jag gör. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Innan tumören gjorde mig sådär sjuk, så levde jag för våren och sommaren. Solen var min drog. Den gjorde mig gott. Den gjorde så att jag mådde bra. Att allt det vackra som funnits hos mig kunde blomma. Leva. Och funnits skriver jag, för att jag inte är säker på att det finns kvar. Vad av mig som fortfarande existerar.

Det var svårt att genomleva att det bara försvann. Att jag inte kunde. Det var inte så att jag inte satt i solen. Men jag lät bli att kliva upp och stannade hellre inne än att bli svimfärdig utomhus. Det är en stor skillnad jämfört med att ställa klockan för att fånga de bästa soltimmarna och att försöka bli så brun som möjligt. Att försöka vinna över föregående års sommarhud. Det låter säkert inte särskilt hälsosamt heller och ökar förmodligen risken för hudcancer avsevärt. Men jag har aldrig vetat hur man ska låta bli när solens strålar är som ljuv musik för mitt skinn. För mitt hjärta. För mitt inre liv.

På tal om hjärta så känner det allt. Snabbt, intensivt och mycket. Och jag gillar dem, på ringar, i halsband, i prydnader. En bra dag visar det allt gott det står för. Eller borde stå för. Värme. Ödmjukhet. Empati. Hopp. Glädje. Vänskap. Men framför allt kärlek. Ovillkorlig sådan.

Under lång tid så ville jag inte att någon skulle ta på mig, Alla sjukhusbesök, provtagningar, röntgenundersökningar och andra ovälkomna visiter, kändes allt som övergrepp. Jag var tvungen. Men varje gång var mot min vilja. Jag kunde inte välja. Det var mot mina triggers. Mot allt motstånd som finns i hela världen. Spontant känner jag att det blev ännu ett trauma. Det avvek heller inte från mitt bäcken. Men det utökades till: låt hela min kropp vara. Låt den vara ifred. Snälla.

Jag berättade det. Med hans ord, med hans inställning, med hans frågor och min tillåtelse, så ändrades den känslan. Hans beröring, kramar och kyssar känns läkande. Och valet är hela tiden mitt. Jag säger att han är fantastisk och han svarar mig att han inte är bättre än någon annan. Men det är han. Han vet bara inte om hur bra han är. Hur hans omtänksamhet, utstrålning, tankesätt och tillåtande miljö, påverkar mig. Hur hans famn tog mig tillbaka till att vara här och inte där. Han får mig att känna mig trygg och sedd. Det har jag saknat. Trygghet. Och han förmedlar det, genom att bara vara sig själv och låta mig vara mig.

Jag vill inte skriva för mycket och lämna ut honom. Men jag skriver om honom för att han har betydelse i det här. Han plockar upp mig utan att veta om det. Han hjälper mig utan att förstå att han gör det. Jag vet att min läkning inte kan sitta fast i honom, men det började här. Han är också en sol. Min sol, som lyser från hjärtat och ut.

Mötet gick bra. Tror jag. Jag var arg när jag gick dit. Arg och redo att hugga. Men jag fick börja med att uttrycka det. Sedan var det väl mest tårar, frustration och ångest ändå och den där fina formuleringen att beskriva hur livet ser ut. Vad som är problemet. Vad som triggar mig och saker som blir svåra att hantera. Svåra att finna sig i. Att vara och att stanna kvar i. Och det bästa sättet att beskriva det är att säga att det kryper i mig. Vad som kryper är högst oklart, men det gör mig till en människa som behöver hjälp.

Det blev bättre igår. När vi ändå pratar om hjälp, så hjälper det här mig. Att försöka beskriva vad som händer i mig. Vad som pågår utanför och vad som finner liv och festar järnet innanför mitt skinn. Jag önskar att jag också hade den energin som det har. Tänk vad mycket jag skulle få gjort på en dag.

Jag känner mig lite mer än halv idag. Lite mer här. Lite mer nu. Som om solen har fler platser än den platsen den har där ute i galaxen. Det har den ju inte. Men det vore fint om den hade en plats i mig också. Kan mörkret och det som vill ta mig isär ha en plats, så borde det andra kunna ta en guldmedalj och knuffa undan några minor ibland. Skillnaden mellan mig och barnen som lider där ute och kliver på detsamma, är att jag behåller mina lemmar och fortfarande lever. Även om det känns som att de går av eller åtminstone är på väg att göra det.

Jag saknar vatten. Att höra det rinna bredvid mig. Att vara där. Att hitta platsen. Lugnet. Nu får jag det uppenbarligen på ett annat sätt och det är verkligen inte fel. Men av någon anledning så varken kan eller får jag stoppa ner honom i fickan och ta med honom överallt. Jag föreslog en docka i samma form, men det var kanske inte så populärt. Är inte säker på att det hade haft samma effekt heller. Hans andetag får mina att lugna sig. Hans hjärta får mitt att sakta ner. Inte så det slutar slå såklart. Men så jag kan känna att det inte rusar av någon annan anledning än att han är fantastisk eller att hans beröring är elektrisk.

Ovanstående skrev jag igår, så vi är inne på dag två. Jag hann helt enkelt inte klart eller så prioriterade jag annorlunda. Nu sitter jag med solen i ansiktet. Det enda jag saknar är att ha honom här. Jag saknar mitt barn också. Men inte sådär intensivt som jag brukar göra. Förmodligen är det en kombination av vart jag befinner mig och att jag slipper se honom studsa av lycka, för att han snart fyller år. Om ni visste hur dåligt jag klarar av den delen i år. Det är som att han föddes igår och att jag sitter här och är i chock, är rädd, har panik och vill bort från allt som hände. Då. Jag försöker intala mig att det var då, men min kropp vill annorlunda. Den samarbetar inte alls. Det gör faktiskt inte mitt huvud heller.

Jag är avundsjuk på ”alla andra” och deras fina förlossningar. Det är inte så att jag missunnar någon den upplevelsen. Jag önskar dem definitivt inte min. Jag önskar ingen det här. Inte det. Inte efterspelet. Ingen vårdnadstvist initierad av någon som inte ens ville ha honom. Ingen media som jagar berättelsen och klick. Ingen traumaterapi. Inga kuratorer eller psykologer som kom och gick, som gjorde processen längre än vad den hade behövt vara. Ingen tumör som sög ut liv, rörelse och tid. Och ingen som fortsatte att inte underlätta någonting av det.

När jag tänker på när det varit lugnt under de här sex åren, så har det inte varit det förrän nu. Då tycker mina triggers att det är dags att vakna igen eller att tina fram från den snöbelagda massan som skyddat mig från undergång. Jag vet ärligt inte om jag är i form att hantera det. Jag vet i alla fall att jag inte är i form att gråta så mycket som jag gör eller att någon annan ska behöva hålla om mig när jag faller. Jag vill inte vara den som ber om det. Jag vill inte att det här ska påverka någon annan. För det gör mig rädd att han kommer att gå när han också inser hur trasig jag stundvis är.

Det konstiga är att samtidigt som det här pågår, så känner jag att jag lever. Det låter kanske märkligt. Men när man har begränsat sig själv, undvikit aktiviteter, att gå utanför dörren och att skapa mer smärta än nödvändigt, då har man inte levt. Då har man försökt överleva. Och nu överlever jag inte bara. Jag är inte bara någons mamma. Jag får vara Sandra. Jag vet inte vad hon tycker om längre, men jag försöker att ta reda på det. Jag försöker att hitta en plats i precis allt jag har svårt att finna mig i. Bland annat i att tycka om någon och att faktiskt få ha det bra. Att andas i nån fyrkant när det triggar mig mer att försöka göra det. Och att sitta här och njuta av solen, när jag under så lång tid inte kunde göra det.