Det var längesedan jag skrev någonting överhuvudtaget. Jag ska inte säga att jag inte haft någon känsla för det, men samtidigt har jag inte haft det. Jag har känt mig begränsad och bakbunden. Att oavsett vad jag säger eller gör, så kan det på ett eller annat sätt, användas emot mig. Det har det också gjort. Saker jag har gjort och inte gjort med mitt barn, med mig själv, har använts både i rätten och här, ute i livet. Bland människor jag känner och människor jag knappt hört namnet på. Det har varit så mycket att munkavlen varit där, men ingen har sett den förutom jag.

Jag vet inte vart jag vill börja. Men jag behöver det här. Musiken. Fingrarna som vandrar över tangenterna. Känslor och tankar som blir till ord. Men hur ska jag förklara så att någon förstår? Jag har känt mig trasig så länge. Som att jag förblir halv. Som att jag försvann när min son föddes. Som att jag blev någon jag aldrig har varit. Någon jag inte känner igen.

Det är sant på så många sätt. Dels att jag fick PTSD och tumören som tog resten. Den tog det som traumat inte tog. Jag fattar att någon annan har använt det och plockat poäng både här och där, men framför allt hos myndigheter. Jag har varit där, men inte varit här. Därför har man kunnat förvränga ord när jag inte har hittat rätt. Om ni visste hur många ord jag har tappat. Hur många gånger jag har stått framför spisen och inte kunnat säga spis. Jag vet vad det är, men jag har inte ens kunnat hitta första bokstaven. Hjärndimman har varit tung. Värre än molnen från industrins utsläpp, när det lägger sig som ett lock över samhället utanför.

Jag har inte sett världen. Jag har missat den. Missat mitt liv. Oliwers tid. Den korta, dyrbara, som aldrig kommer igen. Och jag sörjer det. Fan vad jag sörjer det. Jag önskar att jag fått vara med mitt barn. Att jag fått rätt hjälp. Rätt förutsättningar från början. Det går i vågor, men jag är arg. Jag är arg att jag behöver leva med att hans födelsedag är den värsta dagen i mitt liv och den bästa. Jag hatar att det är så. Och jag hatar faktiskt att det påverkar mig fortfarande. Att det är påtagligt. Att det tar från mig. Att det känslomässigt tar sönder mig.

Acceptans är ett jättefint ord. Det är ett jävligt ord i praktiken. För mig känns det som att jag skulle säga att det är okej och jag känner inte att det är okej. Ingenting är okej med hur det blev. Inte då. Inte efteråt. Ingenting är okej med hur jag önskade att jag inte levde. Ingenting är okej med att vården inte fungerade. Ingenting är okej med hur det drabbade och drabbar mitt barn.

Min käraste, underbaraste, älskade lilla pojke. Förlåt för det jag inte kunde påverka. Förlåt för det jag inte kunde styra. Förlåt för mitt bristande tålamod. Förlåt för mina tårar. Förlåt för att mina känslor levt utanpå. Förlåt för när de inte levt alls. Förlåt för allt jag har gjort fel. Förlåt för allt jag inte gjort. Förlåt för att jag inte varit mer än jag borde ha varit. Jag älskar dig. Varje sekund. Varje dag. Utan undantag. I varje andetag.

Så många gånger jag har behövt honom. Behövt se honom andas för att orka ta mina egna andetag. Han har triggat mig. Men han har också lugnat mig. Kärleken som finns där, har tagit mig tillbaka fler gånger än jag kan räkna till. Han har räddat mitt liv. Mitt sinne. Mitt hjärta. Han har älskat mig, när jag inte älskat mig själv. Och all min tid, all min energi, har gått tillbaka till honom.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta önska att det varit annorlunda. Jag önskar det när ambulanser får mig att gråta och hyperventilera. Jag önskar det när det känns som att mitt bäcken ramlar itu och han föds igen. Jag önskar det när jag måste ta mig till en plats nära vatten för att det känns som att bröstkorgen sprängs. Jag önskar det nu när kinderna blir blöta och jag vill skylla det på en pollenreaktion. Jag vet att allt bara är och att man inte kan ändra det som har varit. Men jag önskar att resten hade fått vara en räkmacka och att jag fått läka ifred, så kanske det hade varit bra nu.

Jag behöver uppenbarligen mer tid. Mer hjälp. Det lustiga är dock, är att jag är lugnare nu än jag har varit på så länge. Och då kommer det. Som en storm och som att jag är fast mitt i. Men just nu, utan munkavle.