När man har mycket i sig, så kommer det mer på en gång. Jag avslutade det senaste inlägget med att jag inte kunnat sitta i solen och att det är vad jag gör. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Innan tumören gjorde mig sådär sjuk, så levde jag för våren och sommaren. Solen var min drog. Den gjorde mig gott. Den gjorde så att jag mådde bra. Att allt det vackra som funnits hos mig kunde blomma. Leva. Och funnits skriver jag, för att jag inte är säker på att det finns kvar. Vad av mig som fortfarande existerar.

Det var svårt att genomleva att det bara försvann. Att jag inte kunde. Det var inte så att jag inte satt i solen. Men jag lät bli att kliva upp och stannade hellre inne än att bli svimfärdig utomhus. Det är en stor skillnad jämfört med att ställa klockan för att fånga de bästa soltimmarna och att försöka bli så brun som möjligt. Att försöka vinna över föregående års sommarhud. Det låter säkert inte särskilt hälsosamt heller och ökar förmodligen risken för hudcancer avsevärt. Men jag har aldrig vetat hur man ska låta bli när solens strålar är som ljuv musik för mitt skinn. För mitt hjärta. För mitt inre liv.

På tal om hjärta så känner det allt. Snabbt, intensivt och mycket. Och jag gillar dem, på ringar, i halsband, i prydnader. En bra dag visar det allt gott det står för. Eller borde stå för. Värme. Ödmjukhet. Empati. Hopp. Glädje. Vänskap. Men framför allt kärlek. Ovillkorlig sådan.

Under lång tid så ville jag inte att någon skulle ta på mig, Alla sjukhusbesök, provtagningar, röntgenundersökningar och andra ovälkomna visiter, kändes allt som övergrepp. Jag var tvungen. Men varje gång var mot min vilja. Jag kunde inte välja. Det var mot mina triggers. Mot allt motstånd som finns i hela världen. Spontant känner jag att det blev ännu ett trauma. Det avvek heller inte från mitt bäcken. Men det utökades till: låt hela min kropp vara. Låt den vara ifred. Snälla.

Jag berättade det. Med hans ord, med hans inställning, med hans frågor och min tillåtelse, så ändrades den känslan. Hans beröring, kramar och kyssar känns läkande. Och valet är hela tiden mitt. Jag säger att han är fantastisk och han svarar mig att han inte är bättre än någon annan. Men det är han. Han vet bara inte om hur bra han är. Hur hans omtänksamhet, utstrålning, tankesätt och tillåtande miljö, påverkar mig. Hur hans famn tog mig tillbaka till att vara här och inte där. Han får mig att känna mig trygg och sedd. Det har jag saknat. Trygghet. Och han förmedlar det, genom att bara vara sig själv och låta mig vara mig.

Jag vill inte skriva för mycket och lämna ut honom. Men jag skriver om honom för att han har betydelse i det här. Han plockar upp mig utan att veta om det. Han hjälper mig utan att förstå att han gör det. Jag vet att min läkning inte kan sitta fast i honom, men det började här. Han är också en sol. Min sol, som lyser från hjärtat och ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...