Mötet gick bra. Tror jag. Jag var arg när jag gick dit. Arg och redo att hugga. Men jag fick börja med att uttrycka det. Sedan var det väl mest tårar, frustration och ångest ändå och den där fina formuleringen att beskriva hur livet ser ut. Vad som är problemet. Vad som triggar mig och saker som blir svåra att hantera. Svåra att finna sig i. Att vara och att stanna kvar i. Och det bästa sättet att beskriva det är att säga att det kryper i mig. Vad som kryper är högst oklart, men det gör mig till en människa som behöver hjälp.

Det blev bättre igår. När vi ändå pratar om hjälp, så hjälper det här mig. Att försöka beskriva vad som händer i mig. Vad som pågår utanför och vad som finner liv och festar järnet innanför mitt skinn. Jag önskar att jag också hade den energin som det har. Tänk vad mycket jag skulle få gjort på en dag.

Jag känner mig lite mer än halv idag. Lite mer här. Lite mer nu. Som om solen har fler platser än den platsen den har där ute i galaxen. Det har den ju inte. Men det vore fint om den hade en plats i mig också. Kan mörkret och det som vill ta mig isär ha en plats, så borde det andra kunna ta en guldmedalj och knuffa undan några minor ibland. Skillnaden mellan mig och barnen som lider där ute och kliver på detsamma, är att jag behåller mina lemmar och fortfarande lever. Även om det känns som att de går av eller åtminstone är på väg att göra det.

Jag saknar vatten. Att höra det rinna bredvid mig. Att vara där. Att hitta platsen. Lugnet. Nu får jag det uppenbarligen på ett annat sätt och det är verkligen inte fel. Men av någon anledning så varken kan eller får jag stoppa ner honom i fickan och ta med honom överallt. Jag föreslog en docka i samma form, men det var kanske inte så populärt. Är inte säker på att det hade haft samma effekt heller. Hans andetag får mina att lugna sig. Hans hjärta får mitt att sakta ner. Inte så det slutar slå såklart. Men så jag kan känna att det inte rusar av någon annan anledning än att han är fantastisk eller att hans beröring är elektrisk.

Ovanstående skrev jag igår, så vi är inne på dag två. Jag hann helt enkelt inte klart eller så prioriterade jag annorlunda. Nu sitter jag med solen i ansiktet. Det enda jag saknar är att ha honom här. Jag saknar mitt barn också. Men inte sådär intensivt som jag brukar göra. Förmodligen är det en kombination av vart jag befinner mig och att jag slipper se honom studsa av lycka, för att han snart fyller år. Om ni visste hur dåligt jag klarar av den delen i år. Det är som att han föddes igår och att jag sitter här och är i chock, är rädd, har panik och vill bort från allt som hände. Då. Jag försöker intala mig att det var då, men min kropp vill annorlunda. Den samarbetar inte alls. Det gör faktiskt inte mitt huvud heller.

Jag är avundsjuk på ”alla andra” och deras fina förlossningar. Det är inte så att jag missunnar någon den upplevelsen. Jag önskar dem definitivt inte min. Jag önskar ingen det här. Inte det. Inte efterspelet. Ingen vårdnadstvist initierad av någon som inte ens ville ha honom. Ingen media som jagar berättelsen och klick. Ingen traumaterapi. Inga kuratorer eller psykologer som kom och gick, som gjorde processen längre än vad den hade behövt vara. Ingen tumör som sög ut liv, rörelse och tid. Och ingen som fortsatte att inte underlätta någonting av det.

När jag tänker på när det varit lugnt under de här sex åren, så har det inte varit det förrän nu. Då tycker mina triggers att det är dags att vakna igen eller att tina fram från den snöbelagda massan som skyddat mig från undergång. Jag vet ärligt inte om jag är i form att hantera det. Jag vet i alla fall att jag inte är i form att gråta så mycket som jag gör eller att någon annan ska behöva hålla om mig när jag faller. Jag vill inte vara den som ber om det. Jag vill inte att det här ska påverka någon annan. För det gör mig rädd att han kommer att gå när han också inser hur trasig jag stundvis är.

Det konstiga är att samtidigt som det här pågår, så känner jag att jag lever. Det låter kanske märkligt. Men när man har begränsat sig själv, undvikit aktiviteter, att gå utanför dörren och att skapa mer smärta än nödvändigt, då har man inte levt. Då har man försökt överleva. Och nu överlever jag inte bara. Jag är inte bara någons mamma. Jag får vara Sandra. Jag vet inte vad hon tycker om längre, men jag försöker att ta reda på det. Jag försöker att hitta en plats i precis allt jag har svårt att finna mig i. Bland annat i att tycka om någon och att faktiskt få ha det bra. Att andas i nån fyrkant när det triggar mig mer att försöka göra det. Och att sitta här och njuta av solen, när jag under så lång tid inte kunde göra det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...