Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i ”kasta det åt mitt håll bara, så ska ni får se”. Sedan kommer det där, där jag inte kan någonting. Inte klarar någonting. Där jag har fel. Där jag är fel. Där jag faktiskt är helt otroligt jävla obegåvad.

Men, här sitter jag med ett VG efter en tenta i beskattningsrätt. Ännu ett VG. Ännu ett. Jag är inte dum. Uppenbarligen är jag ganska smart. Uppenbarligen lär jag mig saker ganska fort och lätt. Uppenbarligen lär jag mig också någonting när jag delvis sovit mig igenom vissa lektioner. Det är så att mina klasskompisar faktiskt (nästan ordagrant) har sagt ”Hur kan du det här, sov inte du då?” Och jo, det gjorde jag. Betyget däremot, tror att jag har varit aktivt deltagande. Från mitt håll verkar det onekligen som att jag har drömt om skattelagstiftningen samtidigt.

Jag är extremt duktig på att förminska min egen del och mina egna bedrifter. Det är sällan jag har en svindlande god känsla över någonting jag har åstadkommit och tanken jag hade när jag började skriva idag, det var att jag inte har VG i terapi. Jag har det i nio av elva kurser i den här utbildningen, men det jag tänker på är hur min egen kropp stoppar mig under mina EMDR-sessioner. Den håller tillbaka med en osynlig vägg. Men jag ser den nu. Jag fick återuppleva hur det var att kämpa emot kroppens egna instinkter under den där ambulansfärden. Det är den längsta ”korta” bilresan i hela mitt liv.

Det krockar med bedrifter. Det krockar så jävla hårt. Att hålla och att streta emot under ett naturligt händelseförlopp. Det är ett misslyckande att inte komma fram och att få föda normalt. Det är en bedrift att hålla emot för att skydda ett liv och kunna föda på sjukhus. Det gjorde så ont. Det gör ont. Mitt bäcken tog stryk. Min hjärna tog stryk. Mitt hjärta tog stryk. Min själ tog stryk. Det slår mig fortfarande blåmärkeshårt, mer än jag vill erkänna.

PTSD:n är från då. Den är från vad som hände inuti mig. Och kanske, kanske hade den varit färdigbehandlad och bättre tidigare, om inte allting annat hade stört tillvaron. Om det inte funnits media som velat ha sitt scoop. Om det inte hade funnits någon som lever på och njuter av andra människors lidande. Om det inte funnits vårdnadstvister och advokater. Om det inte funnits en tumör och sjukdom. Om inte sjukvården hade varit trasig och gjort det sju resor värre. Om inte..

Men vet ni? Jag har också tagit mig hit, för att jag har kämpat emot kroppens instinkter att bara ge upp. Jag står här eller sitter ner just nu, på ren tjurighet. Jag vet, även om ni inte vet, att jag hade kunnat varit en av över tusen personer i det här landet, som årligen väljer att avsluta sitt liv. Jag känner igen och förstår hur det känns att inte orka mer. Jag kan inte säga annat än att livet har varit tungt att bära och att ärren inte bara ömmar, utan kan blöda fortfarande.

Det här blöder. Den här delen stoppade terapin sist. Psykologen har vid flera tillfällen sagt att jag inte ska hålla tillbaka, utan bara låta det hända. Det där var första gången som det tog mig tillbaka till då, när ingenting fick komma igenom. Där fanns ingenting tillåtande. Där fanns bara inte. Inte här. Inte nu. Inte alls. Jag känner det i halsen. I käkarna. Jag känner hur det bränner i ögonen. I tinningarna. Jag känner det i axlarna. I händerna. Jag känner det i de vidriga ilningarna i underlivet. I bäckenet. Jag känner hur precis hela kroppen inte vill, men att det händer ändå. Jag känner hur jag försöker kontrollera någonting som är utanför min kontroll. Och jag vet, att jag bara försöker överleva. Då. Nu. Samtidigt i en ohärlig mix av exponeringsterapi.

Det är en evig loop. En tröttsam, lång och (känslan ibland) obotlig. Men det där är också något slags genombrott. Det är inte ett VG, men det är en väg och nu, mitt i natten, så gråter jag och leker Pippi. I’m still fighting.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...

Jag försöker minnas hur det gick. Men mina ögon tåras varenda gång jag är på väg tillbaka. Jag vet att terapi är en bra sak. I längden. Nu gör den ont. Traumat gör ont. Det stör mig. Knäcker mig. Krossar mitt hjärta i tusen bitar och lämnar delarna ö...