Så.. Sedan jag skrev sist har jag velat skriva igen. Jag vet att man kan skriva hur som helst och ofta när som helst, men jag har inte kunnat. Det blir en grej att ha datorn framför sig och musik från en annan högtalare. Det funkar inte riktigt med en telefon. Inte på det sättet jag behöver i alla fall.

Jag är rastlöst och jag vill fly, men jag har egentligen ingen aning om vad jag vill fly ifrån. Ändå är det vad min kropp har stavat till i flera dagar. Det är något som inte stämmer. Något som känns fel. Något som stör mig. Något som kväver mig. Kväver glädje. Kväver lycka. Jag vill säga det som att nåt vill dra ner mig i ett svart hål, där inget är gott och inget är fint. Men jag kan ändå inte sätta ord på det.

Det kryper längs ryggraden. Andetagen känns jobbiga. Ingen luft är tillräcklig. Inte ens Nordingrå hjälpte. En plats som skänker mig ro och sinnesfrid. Just nu hjälper det inte att sitta här heller. Det hjälpte inte att hämta ut en födelsedagspresent till mitt barn. Jag vill inte tro, men jag tror att en alltför nära födelsedag stryper syretillförseln till mitt hjärta.

Jag vill att det ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag önskar det av hela min existens. Av hela min själ. Och det krockar med att det inte är det. När jag ser hans lyckliga och längtande ansikte, kan jag inte dela det med honom. Det är något som tar det ifrån mig. Jag känner det inte. Jag känner sorg. Smärta. Samtidigt som det finns en lättnad i att han inte vet. Men det är jobbigt när han frågar.

”Skrek du mamma?” Ja det gjorde jag. ”Försökte du att inte skrika?” Ja, det gjorde jag.

Jag försökte att inte skrika. Jag försökte att inte finnas. Och jag fanns utan att finnas. Men det var inte jag. Den utvecklade PTSD:n skyddade mig. Förstörde mig. Tog dig ifrån mig. Det är lite skrattretande, men för tillfället så känner jag att den skyddade mig från honom. Hur är det rimligt? Rättvist? Rätt? Vad är det att skydda någon ifrån?

Var jag inte värd den upplevelsen? Var jag inte värd att se honom? Att minnas hur han såg ut när han kom ut? Varför fick jag inte det? Varför fick jag chock och själsdödliga skakningar?

Och nu kom det. Den väntande ångesten som rinner ur ögonen. Men det är ingen stilla gråt. Det är ett forsande, ekande vattenfall, som vill att jag aldrig ska hitta till ytan igen. Det är mörkt. Så mörkt, så dystert och så ont. Får jag säga det, att det fortfarande gör ont? Att det känns som om jag aldrig ska få hitta hem till mig igen?

Igår kände jag att jag bara ville hem. Här sitter jag och nu vill jag bara härifrån. Jag vet inte vart jag vill. Jag vill bara inte vara här. Jag vill nog mest krypa ur mitt skinn och ja, jag inser hur omöjligt det är. Men om jag kunde, så skulle jag. Då hade jag gjort som ormar, lämnat det någonstans bakom mig och tagit mig till en annan plats. Ett annat land. Kanske till och med en annan planet.

Om jag minns rätt, var han enligt någon beräkning, beräknad till idag. Det är tio dagar kvar tills han fyller år. Samma tio dagar jag gick över tiden. Lyckligt ovetandes om hur han kom ut till den här världen. Lyckligt oförberedd inför en dag som skulle förändra mitt liv på så många olika sätt. Lycklig av att ha honom nära mig och vara kär i den som sparkade mig på insidan av magen. Jag ville ha honom av hela mitt hjärta. Vad jag inte ville ha, var det här. Det här som trasar sönder allt det där.

Jag vill inte att du vet. Jag vill inte att du frågar, inte igen. Men jag kommer ändå att svara att jag skrek när du frågar just det. För ja gubben, jag skrek. Och jag skrek högt. Jag skrek för ditt liv. För mitt liv. För att det gjorde så fruktansvärt ont. För att jag var i skogen. Mitt ute i ingenstans. Ensam och utlämnad inuti mig själv. I en bubbla som tydligen vägrar släppa mig.

Mamma var med. Så fysiskt var jag inte ensam. Men allting känns ensamt. Allt det som hände då. Allt det jag kände då. Allt det som händer nu. Allt det jag känner nu. Det fanns ingen räddning då. Det finns ingen nu. Jag fattar att det låter som att jag är uppgiven. Det är jag inte. Jag är bara trött på det här. Jag är trött på sorgen. Smärtan som äter på kroppen. Jag är trött på allting som triggar mig och skapar kaos i hjärta och hjärna. Och jag är så jävla trött på ambulanser, för det känns som att de jagar mig vart jag än är. Logiskt räddar de liv. Men de tar mitt och jag ser faktiskt inte räddningen när ljusen blinkar. Jag ser något helt annat när det lysande gula närmar sig.

Jag tänker att det måste ta slut. Alla ord. Känslor. Tankar. Det måste finnas en punkt någonstans. Men det känns som att nån har tryckt på en knapp och att allting vill ut just nu. På en gång. Samtidigt som jag inte vet vilken tråd jag ska dra i för att nysta upp det. Det är så jag vill läsa det här för dem imorgon och fråga om jag fortfarande anses vara deprimerad. Jag kan inte känna det. Jag känner allt. Alldeles för mycket. Alldeles för intensivt. Vilket gör att jag bara vill ta datorn och slå den i huvudet på både psykolog och behandlare.

Jag bad om hjälp. Jag bad om hjälp för att bli av med det här. Att kunna hantera det. För att kanske få minnas honom. För att kanske få tillbaka den dagen. För att inte bli triggad av ambulanser. För att inte bli triggad av mitt barn. Det var så mycket jag bad om hjälp för. Och då står det i deras anteckningar att jag var hjälpsökande. Det är jag fortfarande. Men är det något jag inte vill, så är det att de tar i mig. Inte nu. Inte sedan de slog undan benen för mig förra gången.

Är jag arg? Ja, det är jag. Jag är arg att det sköljer över mig som en tsunami. Och att det är för nära det andra. Det som gör att jag börjar bli kär. Så jag antar att det är dit jag vill fly. Dit och till den, där jag fått utrymme att känna mig trygg. Där jag bara får vara jag och uppleva hur lugn gestaltar sig i mig.