När det stod klart att jag var sjuk. Att jag hade den där tumören, så blev jag plötsligt frisk från min PTSD. Då hette det att jag var deprimerad och hade ångest. Jag är ändå imponerad hur fort man kan bli frisk i huvudet när man drabbas av en fysisk sjukdom. Om jag hade fått en krona för varje gång jag sagt att jag inte är deprimerad, så hade jag haft flera tusen på fickan nu.

Jag har varit trött. Så jävla trött. Att vara trött av ett barn, är en barnlek i jämförelse. Att vakna. Att fungera. Att jobba. Att göra något så enkelt som att duscha, har varit ett sånt stort projekt. Tumören har tankat min energi. Medan den växte tog den också all pigghet och liv med sig i sin sjuka tillväxt. Den tog min mage. Framkallade magsjukeliknande kräkningar var och varannan vecka. Den grumlade min hjärna. Tog mina ord. Det som var kvar av min koncentration. Den orsakade konstant och evig vätskebrist och ägnade inte ens ett öga åt den vätska jag tillförde. Den fick mina knän att åldras nittio år och att göra så in åt helvete ont. Det är svårt att förklara smärtan, men den har varit konstant. Som att den suttit inuti skelettet och i varenda muskel.

Jag tror jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Men inga ord kan någonsin beskriva hur dåligt jag mådde och hur sjuk jag faktiskt var, av en godartad tumör. Mitt liv var inget liv. Det var verkligen en ständig kamp att försöka överleva och att orka finnas till. Det enda positiva som eventuellt kan ha kommit ur det, är att min son har blivit en empatisk individ. Han är helt otrolig. Men så många gånger jag har fått förklara att man kan vara sjuk utan att för den sakens skull dö. Även om jag i de mörkaste stunderna trodde att den skulle ta livet av mig. Den sög ut precis allt.

Det är faktiskt så att jag nästan uppskattar att vara sjuk nu. För det är inte i närheten av samma nivå som då, innan tumören togs bort. Nu är det ”bara” förkylningar. Det är verkligen så jävla bara. I alla fall i min friskare värld.

Jag trodde att terapin skulle fortsätta, men som jag skrev i början så blev jag plötsligt deprimerad. Man kunde ”inte avgöra vad som var vad” hette det. Men jag vet inte, en tumör orsakar inte att man inte kan åka en viss vägsträcka för att ångesten och paniken har stegrat så att tåg, är det absolut enda alternativet. Jag har åkt den sträckan några gånger och jag har stannat på den platsen, men jag vill inte utsätta mig för den stressen det innebär. Jag tänker också att en tumör inte orsakar att någons födelsedag är något du helst av allt hoppar över. Eller att du får panikångest när du inser att du är omringad av ambulanser i ett stängt utrymme.

Tumören orsakade flera njurstenar. Men den orsakade inte dissociationen eller att jag frös. Den orsakade ingenting av reaktionerna som kom av de där stenarna. Fick jag hjälp att hantera någonting av det? Nej, egentligen inte. Jag var fysiskt sjuk, absolut. Men när man diagnostiserar någon med något den inte har, då behandlar man heller inte problemet. Man tar inte något av det. Man låter det istället att växa, att gro och att blomma som påskliljorna gjorde här utanför.

Läkaren som mötte mig på vårdcentralen förra veckan skrev i journalen att jag har tydliga reaktiva symtom från PTSD. Han berättade att han hade skrivit det, men jag hade redan läst det. Min impuls att läsa det som skrivs är ofta starkare än min vilja att stå emot. Har läst så mycket skit där i, att jag egentligen borde låta bli för att orsaka en kortslutning. Det är ändå så illa att mammas man varit min man och Oliwers pappa. Det får mig att ifrågasätta hur mycket större delen av läkarkåren egentligen lyssnar. Min upplevelse är att det är väldigt lite. Därför har min bonuspappa också fått den lotten på sig, att följa med mig. För honom lyssnar de på. Inte på mig.

Jag har varit arg på psykiatrin. Jag var till och med arg på min kurator. En sak som är otroligt jobbigt för mig är att byta samtalskontakt. Det har redan skett så många gånger, utan att jag kunnat påverka det. Och varje gång har processen stannat och jag har fått börja om. Det de ”glömde” säga till mig vad gäller henne, var att hon skulle gå i pension. Nån vecka innan berättar hon det för mig och så står jag utan någon att prata med. De säger till mig att jag kan gå på sjukhuset. Men där har man inte lyssnat. Sjukhus triggar mig. De vänder upp och ner på min tillvaro, på ett sätt som ingen borde uppleva. Därför har det varit tryggt att gå till en annan byggnad. En som inte sitter fast i sjukhuset. Som inte förknippas med allt jag inte orkar nämna.

Hur som helst, så skickade den här fantastiska läkaren en återremiss till psykiatrin. Han sa att de kan hantera lättare depressioner och lite ångest, men att jag inte ligger på deras bord. Låter knäppt att säga det, men jag är för ”komplex” för det. Eller min problematik är det. Så igår fick jag fylla i några enkäter inför ett nytt bedömningssamtal. Och jag kan liksom känna i hjärtat att de redan har bestämt sig. Samtidigt som jag inte vill gå dit. För de sparkade ut mig med huvudet före när jag bad om hjälp. När tumören var borta och allt det här fortfarande var kvar.