Väl i bilen önskade jag att farten och musiken alltid kunde vara hög. Att jag alltid kunde ha porlande vatten bredvid mig. Att allt jag behöver kunde följa mig dit jag går, vara precis där jag står. Det är mycket önskningar nu, men det är vad jag har inom mig och som väntar på att höras.

Jag trodde i min enfald att saker var lugnare, att det var färdigt och att det bara var vissa saker som fanns kvar. Förra veckan fick jag uppleva att det verkligen inte var det. Jag var på en bra plats, både fysiskt och känslomässigt. Jag bara var. Fick vara jag. Och så bara hör jag ljudet som tidigare har fått mig att stelnat till och känner att det är nära. Inte nära så att jag ser dem, men nära så att det ilar längs ryggraden. Något i min kropp reagerar och jag kan inte sätta fingret på vad eller varför. Inte just då.

I bilen möter jag den. Den som är självlysande gul med blå lampor ovanpå. Det bränner i ögonen. Trycker över bröstet. Jag vill röra mig. Jag vill fly. Jag vill vara någon annanstans och inte här. Men mitt öra. Mitt öra behöver vårdcentralen, så jag fortsätter rulla åt samma håll. Där står en till. En till gul med blå lampor. Och det brister. Det forsar. Jag hulkar. Jag kan inte andas. Jag får ingen luft. Det är för nära. Alldeles för nära.

Kroppen skriker. Insidan skriker. I väntrummet gömmer jag mig bakom mina solglasögon. Men vad hjälper det? Ingenting. Det slutar inte. Det har mig. Kontrollerar mig. Tar över mitt välbefinnande och skakar marken under fötterna. Golvet jag inte ens känner längre. Det är den intensiva, smärtsamma insikten att ingenting är över. Det visste jag redan. Men jag trodde inte här. Inte där. Att just det var ett annat liv. Ett liv innan traumaterapi.

Läkaren ber mig att visualisera fyrkanten. Rita den med handen. Men ju mer jag försöker lugna ner mig, desto värre blir det. Jag förstår inte. Varför här? Varför nu? Varför fick jag inte ha min dag, det jag vaknade upp till?

Jag har inte haft så många flashbacks i bilder. Mina flashbacks har gjort uppror i kroppsdelar och känslor, som upprepar vad som hände då. Men den här. Larven. Den jag följde med ögonen, för att försöka andas tillsammans med hans rörelser. Den som är framför mig när ambulansen kommer. Den hittade mig. Jag ser rörelserna. Fingret jag drar på benet som en fyrkant hjälper inte. Jag ser faktiskt inte fingret längre. Jag känner det inte. Allt jag känner är det som bubblar och vill ut. Det vill inte vänta. Det vill nu. Igår. I förrgår. Det är kaos. Det är faktiskt det.

Mitt syre försvann. Mitt lugn gick ut genom dörren. Och jag vet inte, föll ner till helvetet. Den plats jag önskat bort så jävla mycket. Jag kan liksom inte beskriva det på något annat sätt. När det händer tar det mitt liv och plattar ut det till att bli ingenting och något som är så satans smärtsamt, att det får knivhugg att verka vara någonting skönt.

Jag samlade mig. Men inte utan hjälp. Någon gav mig konstgjord andning. En varm famn. En trygg plats att vara på, att komma tillbaka i. Det har inte hänt förr. Jag behövde det. Att någon höll mig när jag bad om det och inte klarade av att göra det själv.

Jag önskar att jag kunde säga att det tog slut där, men det gjorde det inte. Det satte sig i bäckenet. Som ett band runtom. Precis som att den delen föll isär. Som att benen lossnade från varandra och att hela apparaten luckrades upp och som att någon hällde frätande syra som skulle bränna upp det som fanns kvar. Eller inte fanns kvar. Jag kan inte säga det bättre än att det kändes som om han skulle ut igen.

Jag hatar det. För jag klarar inte av det. Jag klarar inte av smärta i det området utan att det triggar mig på alla punkter hela min existens bygger på. Därför har jag också medicinerat bort min mens i flera år, för att jag inte ska hamna där och önska att jag inte fanns. Men ibland händer det ändå. Nu hände det. De säger att man glömmer smärtan efter att man fött barn, men jag har aldrig fått göra det. Jag vet precis hur det känns. Och jag kände det så sent som förra veckan, när ljudet av ett blåljusfordon startade allt det här.