När man har mycket i sig, så kommer det mer på en gång. Jag avslutade det senaste inlägget med att jag inte kunnat sitta i solen och att det är vad jag gör. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Innan tumören gjorde mig sådär sjuk, så levde jag för våren och sommaren. Solen var min drog. Den gjorde mig gott. Den gjorde så att jag mådde bra. Att allt det vackra som funnits hos mig kunde blomma. Leva. Och funnits skriver jag, för att jag inte är säker på att det finns kvar. Vad av mig som fortfarande existerar.

Det var svårt att genomleva att det bara försvann. Att jag inte kunde. Det var inte så att jag inte satt i solen. Men jag lät bli att kliva upp och stannade hellre inne än att bli svimfärdig utomhus. Det är en stor skillnad jämfört med att ställa klockan för att fånga de bästa soltimmarna och att försöka bli så brun som möjligt. Att försöka vinna över föregående års sommarhud. Det låter säkert inte särskilt hälsosamt heller och ökar förmodligen risken för hudcancer avsevärt. Men jag har aldrig vetat hur man ska låta bli när solens strålar är som ljuv musik för mitt skinn. För mitt hjärta. För mitt inre liv.

På tal om hjärta så känner det allt. Snabbt, intensivt och mycket. Och jag gillar dem, på ringar, i halsband, i prydnader. En bra dag visar det allt gott det står för. Eller borde stå för. Värme. Ödmjukhet. Empati. Hopp. Glädje. Vänskap. Men framför allt kärlek. Ovillkorlig sådan.

Under lång tid så ville jag inte att någon skulle ta på mig, Alla sjukhusbesök, provtagningar, röntgenundersökningar och andra ovälkomna visiter, kändes allt som övergrepp. Jag var tvungen. Men varje gång var mot min vilja. Jag kunde inte välja. Det var mot mina triggers. Mot allt motstånd som finns i hela världen. Spontant känner jag att det blev ännu ett trauma. Det avvek heller inte från mitt bäcken. Men det utökades till: låt hela min kropp vara. Låt den vara ifred. Snälla.

Jag berättade det. Med hans ord, med hans inställning, med hans frågor och min tillåtelse, så ändrades den känslan. Hans beröring, kramar och kyssar känns läkande. Och valet är hela tiden mitt. Jag säger att han är fantastisk och han svarar mig att han inte är bättre än någon annan. Men det är han. Han vet bara inte om hur bra han är. Hur hans omtänksamhet, utstrålning, tankesätt och tillåtande miljö, påverkar mig. Hur hans famn tog mig tillbaka till att vara här och inte där. Han får mig att känna mig trygg och sedd. Det har jag saknat. Trygghet. Och han förmedlar det, genom att bara vara sig själv och låta mig vara mig.

Jag vill inte skriva för mycket och lämna ut honom. Men jag skriver om honom för att han har betydelse i det här. Han plockar upp mig utan att veta om det. Han hjälper mig utan att förstå att han gör det. Jag vet att min läkning inte kan sitta fast i honom, men det började här. Han är också en sol. Min sol, som lyser från hjärtat och ut.

Mötet gick bra. Tror jag. Jag var arg när jag gick dit. Arg och redo att hugga. Men jag fick börja med att uttrycka det. Sedan var det väl mest tårar, frustration och ångest ändå och den där fina formuleringen att beskriva hur livet ser ut. Vad som är problemet. Vad som triggar mig och saker som blir svåra att hantera. Svåra att finna sig i. Att vara och att stanna kvar i. Och det bästa sättet att beskriva det är att säga att det kryper i mig. Vad som kryper är högst oklart, men det gör mig till en människa som behöver hjälp.

Det blev bättre igår. När vi ändå pratar om hjälp, så hjälper det här mig. Att försöka beskriva vad som händer i mig. Vad som pågår utanför och vad som finner liv och festar järnet innanför mitt skinn. Jag önskar att jag också hade den energin som det har. Tänk vad mycket jag skulle få gjort på en dag.

Jag känner mig lite mer än halv idag. Lite mer här. Lite mer nu. Som om solen har fler platser än den platsen den har där ute i galaxen. Det har den ju inte. Men det vore fint om den hade en plats i mig också. Kan mörkret och det som vill ta mig isär ha en plats, så borde det andra kunna ta en guldmedalj och knuffa undan några minor ibland. Skillnaden mellan mig och barnen som lider där ute och kliver på detsamma, är att jag behåller mina lemmar och fortfarande lever. Även om det känns som att de går av eller åtminstone är på väg att göra det.

Jag saknar vatten. Att höra det rinna bredvid mig. Att vara där. Att hitta platsen. Lugnet. Nu får jag det uppenbarligen på ett annat sätt och det är verkligen inte fel. Men av någon anledning så varken kan eller får jag stoppa ner honom i fickan och ta med honom överallt. Jag föreslog en docka i samma form, men det var kanske inte så populärt. Är inte säker på att det hade haft samma effekt heller. Hans andetag får mina att lugna sig. Hans hjärta får mitt att sakta ner. Inte så det slutar slå såklart. Men så jag kan känna att det inte rusar av någon annan anledning än att han är fantastisk eller att hans beröring är elektrisk.

Ovanstående skrev jag igår, så vi är inne på dag två. Jag hann helt enkelt inte klart eller så prioriterade jag annorlunda. Nu sitter jag med solen i ansiktet. Det enda jag saknar är att ha honom här. Jag saknar mitt barn också. Men inte sådär intensivt som jag brukar göra. Förmodligen är det en kombination av vart jag befinner mig och att jag slipper se honom studsa av lycka, för att han snart fyller år. Om ni visste hur dåligt jag klarar av den delen i år. Det är som att han föddes igår och att jag sitter här och är i chock, är rädd, har panik och vill bort från allt som hände. Då. Jag försöker intala mig att det var då, men min kropp vill annorlunda. Den samarbetar inte alls. Det gör faktiskt inte mitt huvud heller.

Jag är avundsjuk på ”alla andra” och deras fina förlossningar. Det är inte så att jag missunnar någon den upplevelsen. Jag önskar dem definitivt inte min. Jag önskar ingen det här. Inte det. Inte efterspelet. Ingen vårdnadstvist initierad av någon som inte ens ville ha honom. Ingen media som jagar berättelsen och klick. Ingen traumaterapi. Inga kuratorer eller psykologer som kom och gick, som gjorde processen längre än vad den hade behövt vara. Ingen tumör som sög ut liv, rörelse och tid. Och ingen som fortsatte att inte underlätta någonting av det.

När jag tänker på när det varit lugnt under de här sex åren, så har det inte varit det förrän nu. Då tycker mina triggers att det är dags att vakna igen eller att tina fram från den snöbelagda massan som skyddat mig från undergång. Jag vet ärligt inte om jag är i form att hantera det. Jag vet i alla fall att jag inte är i form att gråta så mycket som jag gör eller att någon annan ska behöva hålla om mig när jag faller. Jag vill inte vara den som ber om det. Jag vill inte att det här ska påverka någon annan. För det gör mig rädd att han kommer att gå när han också inser hur trasig jag stundvis är.

Det konstiga är att samtidigt som det här pågår, så känner jag att jag lever. Det låter kanske märkligt. Men när man har begränsat sig själv, undvikit aktiviteter, att gå utanför dörren och att skapa mer smärta än nödvändigt, då har man inte levt. Då har man försökt överleva. Och nu överlever jag inte bara. Jag är inte bara någons mamma. Jag får vara Sandra. Jag vet inte vad hon tycker om längre, men jag försöker att ta reda på det. Jag försöker att hitta en plats i precis allt jag har svårt att finna mig i. Bland annat i att tycka om någon och att faktiskt få ha det bra. Att andas i nån fyrkant när det triggar mig mer att försöka göra det. Och att sitta här och njuta av solen, när jag under så lång tid inte kunde göra det.

Så.. Sedan jag skrev sist har jag velat skriva igen. Jag vet att man kan skriva hur som helst och ofta när som helst, men jag har inte kunnat. Det blir en grej att ha datorn framför sig och musik från en annan högtalare. Det funkar inte riktigt med en telefon. Inte på det sättet jag behöver i alla fall.

Jag är rastlöst och jag vill fly, men jag har egentligen ingen aning om vad jag vill fly ifrån. Ändå är det vad min kropp har stavat till i flera dagar. Det är något som inte stämmer. Något som känns fel. Något som stör mig. Något som kväver mig. Kväver glädje. Kväver lycka. Jag vill säga det som att nåt vill dra ner mig i ett svart hål, där inget är gott och inget är fint. Men jag kan ändå inte sätta ord på det.

Det kryper längs ryggraden. Andetagen känns jobbiga. Ingen luft är tillräcklig. Inte ens Nordingrå hjälpte. En plats som skänker mig ro och sinnesfrid. Just nu hjälper det inte att sitta här heller. Det hjälpte inte att hämta ut en födelsedagspresent till mitt barn. Jag vill inte tro, men jag tror att en alltför nära födelsedag stryper syretillförseln till mitt hjärta.

Jag vill att det ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag önskar det av hela min existens. Av hela min själ. Och det krockar med att det inte är det. När jag ser hans lyckliga och längtande ansikte, kan jag inte dela det med honom. Det är något som tar det ifrån mig. Jag känner det inte. Jag känner sorg. Smärta. Samtidigt som det finns en lättnad i att han inte vet. Men det är jobbigt när han frågar.

”Skrek du mamma?” Ja det gjorde jag. ”Försökte du att inte skrika?” Ja, det gjorde jag.

Jag försökte att inte skrika. Jag försökte att inte finnas. Och jag fanns utan att finnas. Men det var inte jag. Den utvecklade PTSD:n skyddade mig. Förstörde mig. Tog dig ifrån mig. Det är lite skrattretande, men för tillfället så känner jag att den skyddade mig från honom. Hur är det rimligt? Rättvist? Rätt? Vad är det att skydda någon ifrån?

Var jag inte värd den upplevelsen? Var jag inte värd att se honom? Att minnas hur han såg ut när han kom ut? Varför fick jag inte det? Varför fick jag chock och själsdödliga skakningar?

Och nu kom det. Den väntande ångesten som rinner ur ögonen. Men det är ingen stilla gråt. Det är ett forsande, ekande vattenfall, som vill att jag aldrig ska hitta till ytan igen. Det är mörkt. Så mörkt, så dystert och så ont. Får jag säga det, att det fortfarande gör ont? Att det känns som om jag aldrig ska få hitta hem till mig igen?

Igår kände jag att jag bara ville hem. Här sitter jag och nu vill jag bara härifrån. Jag vet inte vart jag vill. Jag vill bara inte vara här. Jag vill nog mest krypa ur mitt skinn och ja, jag inser hur omöjligt det är. Men om jag kunde, så skulle jag. Då hade jag gjort som ormar, lämnat det någonstans bakom mig och tagit mig till en annan plats. Ett annat land. Kanske till och med en annan planet.

Om jag minns rätt, var han enligt någon beräkning, beräknad till idag. Det är tio dagar kvar tills han fyller år. Samma tio dagar jag gick över tiden. Lyckligt ovetandes om hur han kom ut till den här världen. Lyckligt oförberedd inför en dag som skulle förändra mitt liv på så många olika sätt. Lycklig av att ha honom nära mig och vara kär i den som sparkade mig på insidan av magen. Jag ville ha honom av hela mitt hjärta. Vad jag inte ville ha, var det här. Det här som trasar sönder allt det där.

Jag vill inte att du vet. Jag vill inte att du frågar, inte igen. Men jag kommer ändå att svara att jag skrek när du frågar just det. För ja gubben, jag skrek. Och jag skrek högt. Jag skrek för ditt liv. För mitt liv. För att det gjorde så fruktansvärt ont. För att jag var i skogen. Mitt ute i ingenstans. Ensam och utlämnad inuti mig själv. I en bubbla som tydligen vägrar släppa mig.

Mamma var med. Så fysiskt var jag inte ensam. Men allting känns ensamt. Allt det som hände då. Allt det jag kände då. Allt det som händer nu. Allt det jag känner nu. Det fanns ingen räddning då. Det finns ingen nu. Jag fattar att det låter som att jag är uppgiven. Det är jag inte. Jag är bara trött på det här. Jag är trött på sorgen. Smärtan som äter på kroppen. Jag är trött på allting som triggar mig och skapar kaos i hjärta och hjärna. Och jag är så jävla trött på ambulanser, för det känns som att de jagar mig vart jag än är. Logiskt räddar de liv. Men de tar mitt och jag ser faktiskt inte räddningen när ljusen blinkar. Jag ser något helt annat när det lysande gula närmar sig.

Jag tänker att det måste ta slut. Alla ord. Känslor. Tankar. Det måste finnas en punkt någonstans. Men det känns som att nån har tryckt på en knapp och att allting vill ut just nu. På en gång. Samtidigt som jag inte vet vilken tråd jag ska dra i för att nysta upp det. Det är så jag vill läsa det här för dem imorgon och fråga om jag fortfarande anses vara deprimerad. Jag kan inte känna det. Jag känner allt. Alldeles för mycket. Alldeles för intensivt. Vilket gör att jag bara vill ta datorn och slå den i huvudet på både psykolog och behandlare.

Jag bad om hjälp. Jag bad om hjälp för att bli av med det här. Att kunna hantera det. För att kanske få minnas honom. För att kanske få tillbaka den dagen. För att inte bli triggad av ambulanser. För att inte bli triggad av mitt barn. Det var så mycket jag bad om hjälp för. Och då står det i deras anteckningar att jag var hjälpsökande. Det är jag fortfarande. Men är det något jag inte vill, så är det att de tar i mig. Inte nu. Inte sedan de slog undan benen för mig förra gången.

Är jag arg? Ja, det är jag. Jag är arg att det sköljer över mig som en tsunami. Och att det är för nära det andra. Det som gör att jag börjar bli kär. Så jag antar att det är dit jag vill fly. Dit och till den, där jag fått utrymme att känna mig trygg. Där jag bara får vara jag och uppleva hur lugn gestaltar sig i mig. 

När det stod klart att jag var sjuk. Att jag hade den där tumören, så blev jag plötsligt frisk från min PTSD. Då hette det att jag var deprimerad och hade ångest. Jag är ändå imponerad hur fort man kan bli frisk i huvudet när man drabbas av en fysisk sjukdom. Om jag hade fått en krona för varje gång jag sagt att jag inte är deprimerad, så hade jag haft flera tusen på fickan nu.

Jag har varit trött. Så jävla trött. Att vara trött av ett barn, är en barnlek i jämförelse. Att vakna. Att fungera. Att jobba. Att göra något så enkelt som att duscha, har varit ett sånt stort projekt. Tumören har tankat min energi. Medan den växte tog den också all pigghet och liv med sig i sin sjuka tillväxt. Den tog min mage. Framkallade magsjukeliknande kräkningar var och varannan vecka. Den grumlade min hjärna. Tog mina ord. Det som var kvar av min koncentration. Den orsakade konstant och evig vätskebrist och ägnade inte ens ett öga åt den vätska jag tillförde. Den fick mina knän att åldras nittio år och att göra så in åt helvete ont. Det är svårt att förklara smärtan, men den har varit konstant. Som att den suttit inuti skelettet och i varenda muskel.

Jag tror jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Men inga ord kan någonsin beskriva hur dåligt jag mådde och hur sjuk jag faktiskt var, av en godartad tumör. Mitt liv var inget liv. Det var verkligen en ständig kamp att försöka överleva och att orka finnas till. Det enda positiva som eventuellt kan ha kommit ur det, är att min son har blivit en empatisk individ. Han är helt otrolig. Men så många gånger jag har fått förklara att man kan vara sjuk utan att för den sakens skull dö. Även om jag i de mörkaste stunderna trodde att den skulle ta livet av mig. Den sög ut precis allt.

Det är faktiskt så att jag nästan uppskattar att vara sjuk nu. För det är inte i närheten av samma nivå som då, innan tumören togs bort. Nu är det ”bara” förkylningar. Det är verkligen så jävla bara. I alla fall i min friskare värld.

Jag trodde att terapin skulle fortsätta, men som jag skrev i början så blev jag plötsligt deprimerad. Man kunde ”inte avgöra vad som var vad” hette det. Men jag vet inte, en tumör orsakar inte att man inte kan åka en viss vägsträcka för att ångesten och paniken har stegrat så att tåg, är det absolut enda alternativet. Jag har åkt den sträckan några gånger och jag har stannat på den platsen, men jag vill inte utsätta mig för den stressen det innebär. Jag tänker också att en tumör inte orsakar att någons födelsedag är något du helst av allt hoppar över. Eller att du får panikångest när du inser att du är omringad av ambulanser i ett stängt utrymme.

Tumören orsakade flera njurstenar. Men den orsakade inte dissociationen eller att jag frös. Den orsakade ingenting av reaktionerna som kom av de där stenarna. Fick jag hjälp att hantera någonting av det? Nej, egentligen inte. Jag var fysiskt sjuk, absolut. Men när man diagnostiserar någon med något den inte har, då behandlar man heller inte problemet. Man tar inte något av det. Man låter det istället att växa, att gro och att blomma som påskliljorna gjorde här utanför.

Läkaren som mötte mig på vårdcentralen förra veckan skrev i journalen att jag har tydliga reaktiva symtom från PTSD. Han berättade att han hade skrivit det, men jag hade redan läst det. Min impuls att läsa det som skrivs är ofta starkare än min vilja att stå emot. Har läst så mycket skit där i, att jag egentligen borde låta bli för att orsaka en kortslutning. Det är ändå så illa att mammas man varit min man och Oliwers pappa. Det får mig att ifrågasätta hur mycket större delen av läkarkåren egentligen lyssnar. Min upplevelse är att det är väldigt lite. Därför har min bonuspappa också fått den lotten på sig, att följa med mig. För honom lyssnar de på. Inte på mig.

Jag har varit arg på psykiatrin. Jag var till och med arg på min kurator. En sak som är otroligt jobbigt för mig är att byta samtalskontakt. Det har redan skett så många gånger, utan att jag kunnat påverka det. Och varje gång har processen stannat och jag har fått börja om. Det de ”glömde” säga till mig vad gäller henne, var att hon skulle gå i pension. Nån vecka innan berättar hon det för mig och så står jag utan någon att prata med. De säger till mig att jag kan gå på sjukhuset. Men där har man inte lyssnat. Sjukhus triggar mig. De vänder upp och ner på min tillvaro, på ett sätt som ingen borde uppleva. Därför har det varit tryggt att gå till en annan byggnad. En som inte sitter fast i sjukhuset. Som inte förknippas med allt jag inte orkar nämna.

Hur som helst, så skickade den här fantastiska läkaren en återremiss till psykiatrin. Han sa att de kan hantera lättare depressioner och lite ångest, men att jag inte ligger på deras bord. Låter knäppt att säga det, men jag är för ”komplex” för det. Eller min problematik är det. Så igår fick jag fylla i några enkäter inför ett nytt bedömningssamtal. Och jag kan liksom känna i hjärtat att de redan har bestämt sig. Samtidigt som jag inte vill gå dit. För de sparkade ut mig med huvudet före när jag bad om hjälp. När tumören var borta och allt det här fortfarande var kvar.

Väl i bilen önskade jag att farten och musiken alltid kunde vara hög. Att jag alltid kunde ha porlande vatten bredvid mig. Att allt jag behöver kunde följa mig dit jag går, vara precis där jag står. Det är mycket önskningar nu, men det är vad jag har inom mig och som väntar på att höras.

Jag trodde i min enfald att saker var lugnare, att det var färdigt och att det bara var vissa saker som fanns kvar. Förra veckan fick jag uppleva att det verkligen inte var det. Jag var på en bra plats, både fysiskt och känslomässigt. Jag bara var. Fick vara jag. Och så bara hör jag ljudet som tidigare har fått mig att stelnat till och känner att det är nära. Inte nära så att jag ser dem, men nära så att det ilar längs ryggraden. Något i min kropp reagerar och jag kan inte sätta fingret på vad eller varför. Inte just då.

I bilen möter jag den. Den som är självlysande gul med blå lampor ovanpå. Det bränner i ögonen. Trycker över bröstet. Jag vill röra mig. Jag vill fly. Jag vill vara någon annanstans och inte här. Men mitt öra. Mitt öra behöver vårdcentralen, så jag fortsätter rulla åt samma håll. Där står en till. En till gul med blå lampor. Och det brister. Det forsar. Jag hulkar. Jag kan inte andas. Jag får ingen luft. Det är för nära. Alldeles för nära.

Kroppen skriker. Insidan skriker. I väntrummet gömmer jag mig bakom mina solglasögon. Men vad hjälper det? Ingenting. Det slutar inte. Det har mig. Kontrollerar mig. Tar över mitt välbefinnande och skakar marken under fötterna. Golvet jag inte ens känner längre. Det är den intensiva, smärtsamma insikten att ingenting är över. Det visste jag redan. Men jag trodde inte här. Inte där. Att just det var ett annat liv. Ett liv innan traumaterapi.

Läkaren ber mig att visualisera fyrkanten. Rita den med handen. Men ju mer jag försöker lugna ner mig, desto värre blir det. Jag förstår inte. Varför här? Varför nu? Varför fick jag inte ha min dag, det jag vaknade upp till?

Jag har inte haft så många flashbacks i bilder. Mina flashbacks har gjort uppror i kroppsdelar och känslor, som upprepar vad som hände då. Men den här. Larven. Den jag följde med ögonen, för att försöka andas tillsammans med hans rörelser. Den som är framför mig när ambulansen kommer. Den hittade mig. Jag ser rörelserna. Fingret jag drar på benet som en fyrkant hjälper inte. Jag ser faktiskt inte fingret längre. Jag känner det inte. Allt jag känner är det som bubblar och vill ut. Det vill inte vänta. Det vill nu. Igår. I förrgår. Det är kaos. Det är faktiskt det.

Mitt syre försvann. Mitt lugn gick ut genom dörren. Och jag vet inte, föll ner till helvetet. Den plats jag önskat bort så jävla mycket. Jag kan liksom inte beskriva det på något annat sätt. När det händer tar det mitt liv och plattar ut det till att bli ingenting och något som är så satans smärtsamt, att det får knivhugg att verka vara någonting skönt.

Jag samlade mig. Men inte utan hjälp. Någon gav mig konstgjord andning. En varm famn. En trygg plats att vara på, att komma tillbaka i. Det har inte hänt förr. Jag behövde det. Att någon höll mig när jag bad om det och inte klarade av att göra det själv.

Jag önskar att jag kunde säga att det tog slut där, men det gjorde det inte. Det satte sig i bäckenet. Som ett band runtom. Precis som att den delen föll isär. Som att benen lossnade från varandra och att hela apparaten luckrades upp och som att någon hällde frätande syra som skulle bränna upp det som fanns kvar. Eller inte fanns kvar. Jag kan inte säga det bättre än att det kändes som om han skulle ut igen.

Jag hatar det. För jag klarar inte av det. Jag klarar inte av smärta i det området utan att det triggar mig på alla punkter hela min existens bygger på. Därför har jag också medicinerat bort min mens i flera år, för att jag inte ska hamna där och önska att jag inte fanns. Men ibland händer det ändå. Nu hände det. De säger att man glömmer smärtan efter att man fött barn, men jag har aldrig fått göra det. Jag vet precis hur det känns. Och jag kände det så sent som förra veckan, när ljudet av ett blåljusfordon startade allt det här.

Det var längesedan jag skrev någonting överhuvudtaget. Jag ska inte säga att jag inte haft någon känsla för det, men samtidigt har jag inte haft det. Jag har känt mig begränsad och bakbunden. Att oavsett vad jag säger eller gör, så kan det på ett eller annat sätt, användas emot mig. Det har det också gjort. Saker jag har gjort och inte gjort med mitt barn, med mig själv, har använts både i rätten och här, ute i livet. Bland människor jag känner och människor jag knappt hört namnet på. Det har varit så mycket att munkavlen varit där, men ingen har sett den förutom jag.

Jag vet inte vart jag vill börja. Men jag behöver det här. Musiken. Fingrarna som vandrar över tangenterna. Känslor och tankar som blir till ord. Men hur ska jag förklara så att någon förstår? Jag har känt mig trasig så länge. Som att jag förblir halv. Som att jag försvann när min son föddes. Som att jag blev någon jag aldrig har varit. Någon jag inte känner igen.

Det är sant på så många sätt. Dels att jag fick PTSD och tumören som tog resten. Den tog det som traumat inte tog. Jag fattar att någon annan har använt det och plockat poäng både här och där, men framför allt hos myndigheter. Jag har varit där, men inte varit här. Därför har man kunnat förvränga ord när jag inte har hittat rätt. Om ni visste hur många ord jag har tappat. Hur många gånger jag har stått framför spisen och inte kunnat säga spis. Jag vet vad det är, men jag har inte ens kunnat hitta första bokstaven. Hjärndimman har varit tung. Värre än molnen från industrins utsläpp, när det lägger sig som ett lock över samhället utanför.

Jag har inte sett världen. Jag har missat den. Missat mitt liv. Oliwers tid. Den korta, dyrbara, som aldrig kommer igen. Och jag sörjer det. Fan vad jag sörjer det. Jag önskar att jag fått vara med mitt barn. Att jag fått rätt hjälp. Rätt förutsättningar från början. Det går i vågor, men jag är arg. Jag är arg att jag behöver leva med att hans födelsedag är den värsta dagen i mitt liv och den bästa. Jag hatar att det är så. Och jag hatar faktiskt att det påverkar mig fortfarande. Att det är påtagligt. Att det tar från mig. Att det känslomässigt tar sönder mig.

Acceptans är ett jättefint ord. Det är ett jävligt ord i praktiken. För mig känns det som att jag skulle säga att det är okej och jag känner inte att det är okej. Ingenting är okej med hur det blev. Inte då. Inte efteråt. Ingenting är okej med hur jag önskade att jag inte levde. Ingenting är okej med att vården inte fungerade. Ingenting är okej med hur det drabbade och drabbar mitt barn.

Min käraste, underbaraste, älskade lilla pojke. Förlåt för det jag inte kunde påverka. Förlåt för det jag inte kunde styra. Förlåt för mitt bristande tålamod. Förlåt för mina tårar. Förlåt för att mina känslor levt utanpå. Förlåt för när de inte levt alls. Förlåt för allt jag har gjort fel. Förlåt för allt jag inte gjort. Förlåt för att jag inte varit mer än jag borde ha varit. Jag älskar dig. Varje sekund. Varje dag. Utan undantag. I varje andetag.

Så många gånger jag har behövt honom. Behövt se honom andas för att orka ta mina egna andetag. Han har triggat mig. Men han har också lugnat mig. Kärleken som finns där, har tagit mig tillbaka fler gånger än jag kan räkna till. Han har räddat mitt liv. Mitt sinne. Mitt hjärta. Han har älskat mig, när jag inte älskat mig själv. Och all min tid, all min energi, har gått tillbaka till honom.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta önska att det varit annorlunda. Jag önskar det när ambulanser får mig att gråta och hyperventilera. Jag önskar det när det känns som att mitt bäcken ramlar itu och han föds igen. Jag önskar det när jag måste ta mig till en plats nära vatten för att det känns som att bröstkorgen sprängs. Jag önskar det nu när kinderna blir blöta och jag vill skylla det på en pollenreaktion. Jag vet att allt bara är och att man inte kan ändra det som har varit. Men jag önskar att resten hade fått vara en räkmacka och att jag fått läka ifred, så kanske det hade varit bra nu.

Jag behöver uppenbarligen mer tid. Mer hjälp. Det lustiga är dock, är att jag är lugnare nu än jag har varit på så länge. Och då kommer det. Som en storm och som att jag är fast mitt i. Men just nu, utan munkavle.