Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar efter andan. Stundvis. Av ingenting och av igenkänning.

I ett av de senare avsnitten så säger en av karaktärerna att han kan förstå trauma, men inte att ett trauma blockerar ut ett barn under sex år. Och jag kan förstå det. Jag förstod eller reagerade uppenbarligen inte på den meningen sist jag såg den här serien. Men den här gången fastnade den. Och den sitter fortfarande här och kliar mig i skinnet.

Jag vet att jag har sagt det så många gånger förut, att hade Oliwers saker och leksaker inte varit framför mig när han inte var det, så hade jag aldrig förstått att han existerat. Det var som han sa. En dröm och en konstant upprepning av ”det här händer inte”. Det är nästan i samma ordning som jag har använt de orden. Och den här gången, har jag fått se den uppgivenhet jag har känt och känner, inför det faktum att mitt trauma har tagit så mycket ifrån mig.

Ibland sköljer den sorgen över mig. Den bor och lever i mig som ett gammalt arvegods i en plåtburk. Jag känner den. Ibland känns det som att jag ser den i varenda liten rynka åren har gett mig. Och då, i samma stund, undrar jag om jag någonsin kommer att komma över den. Sedan hamnar den här, i ord som vem som helst kan läsa.

”Soldier” av Gavin DeGraw var ett av alternativen till Oliwers dop. Jag har lyssnat sönder den och alltid tänkt på den där lilla pojken först och främst. Nyss när jag hörde den igen på teven framför mig, så undrar jag om det inte undermedvetet har handlat om mig. Jag har tänkt att jag alltid ska skydda mitt barn och det är så jag har hört den fram tills idag. Men nu hörde jag rädda och att aldrig ge upp. Hoppet i mig vill tro att det är det jag gör. Medan mörkret och förtvivlan undrar varför i helvete jag ens sätter min fot i det rummet och inte bara begraver det någonstans i mina hemska grannars kära trädgård.

När sinnet är lätt, är det lättare att tro att det ska gå bra och att det löser sig. Det är lättare att känna någon slags tröst i att det blir jobbigare – tillfälligt. Det är lättare att ta sig igenom tårar, när man inte riktigt är säker på varför de rinner. Det är lättare att se en framtid. Ljuset i tunneln. Bland det sista som sägs, i det absolut sista avsnittet, är att man ska tro på sin önskan med hela sitt hjärta.

Och just nu önskar jag, att jag ska få känna mig trygg, med hela mitt hjärta. Så kanske resten bara kommer som ett brev på posten. Oväntat men väntat. Helt sant och helt på riktigt. På papper. Med bläck. Som ett testamente. Ett vattentätt, som vunnit lagakraft. Istället för plåtlådan med arvegodset ingen vill ha, allra minst jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...

Jag försöker minnas hur det gick. Men mina ögon tåras varenda gång jag är på väg tillbaka. Jag vet att terapi är en bra sak. I längden. Nu gör den ont. Traumat gör ont. Det stör mig. Knäcker mig. Krossar mitt hjärta i tusen bitar och lämnar delarna ö...