Regnet smattrar mot fönstret och egentligen smattrar det exakt likadant innanför mitt skinn, framförallt i brösthöjd. Jag har dock varit arg idag. Arg för allt. För hur det började. För hur det var under tiden. För hur det blev. Jag tänker att det hade kunnat undvikas, om han bara aldrig hade träffat mig. Om han hade struntat i att jag sa att jag ville träffa honom. Det hade varit så lätt att låta bli, eller hur?

Ikväll hittade jag något jag hade förträngt. En påbörjad bok, som just nu, har hela 44 sidor. En som jag påbörjade för att läka efter den där relationen som innehöll både psykisk och fysisk misshandel. Jag läste en massa rader högt för en av mina bästa vänner. Hon blev påverkad. Jag blev inte det. Jag minns inte det jag har skrivit. Jag vet att det har hänt, men jag har inte tänkt på det på väldigt länge.

Det är surrealistiskt att läsa att någon har lagt ett vapen i ens händer och sagt att han tänkt använda den på sig själv, om jag inte hade kommit tillbaka. Det är inte normalt att få uppleva den sortens tortyr. Självmordshoten följdes ofta av tystnad. En plågande, högljudd och äcklig sorts tystnad. En som var gjord för att jag skulle söka efter honom. Ringa. Skriva. Försöka få tag i honom. Få honom att inte dö. För om jag inte gjorde det, så skulle det vara mitt fel. Jag var så jävla fast. Så sjukt manipulerad. Så väldigt trasig. Och det värsta av allt, jag visste inte ens om det.

Så jag klarar inte av tystnad. Alls. Den äter upp mig. Den får min hjärna att dra iväg hela vägen till Pluto och snurra femtioelva varv runt månen, innan den kanske landar i mitt huvud igen. Den får mitt hjärta att värka så in åt helvete. Den får hela min kropp att reagera på något som är riktigt ohälsosamt. Och på grund av det, är det i princip det värsta någon kan utsätta mig för. För det drar igång någonting i mig som gör mig så fullkomligt maktlös och ledsen.

Är det nu jag ska säga tack? Tack för att du inte var annorlunda. Tack för att du uppfyllde din profetia, den där du sa att du inte var bättre än någon annan man. För varför skulle du ha varit det? Varför skulle du ha varit bättre? Du var det. För mig var du det. Du var någonting helt annat än det jag upplevt tidigare. Kontakten. Enkelheten. För allt som passade som pusselbitar. Och jag släppte dig så långt in till mig. Till den jag har varit. Den jag är. Allt jag är, med varenda fantastisk kvalitet och vartenda gruskorn till defekt. Jag gav mig till dig, utan något undantag.

Hon sa att jag är sån. Jag släpper vissa ”hit men inte längre” och att jag är försiktig med vem som kommer längre än så. Jag hörde henne och jag vet att hon har rätt. Jag har många hjärtesorger bakom mig och jag vet, så väl, hur ont det gör. Nästan så jag är mer bekant med den känslan än den andra, den som är fin och bra. Vilket är tragiskt egentligen. Men man kan inte ändra det som varit, även om man kanske skulle vilja.

Tidigare skrev jag att jag inte ångrade att vi träffades. Att jag inte kan göra det, på grund av det jag kände och det vackra som det var. Men jag gör nog det. För jag går sönder av att tänka på hur det var och att leva i hur det är nu. Det är inte rättvist. Jag tyckte att jag tänkte mig för innan. Jag tyckte att jag valde någon speciell. Någon som inte skulle såra mig. Någon som skulle vara försiktig med mitt hjärta. Det visade sig, trots allt, att det inte alls var så viktigt.

Så aj. Det gjorde ont när du skrynklade ihop min tillit och slängde den i papperskorgen. Det gjorde ont när du blev lika kylig i ditt tonläge, som en -30 natt i december. Det gjorde ont när du stängde dörren till dig och lämnade mig avklädd och blottad utanför. Det gjorde ont när jag blev som koldioxiden du andas ut, betydelselös. Det gjorde ont att bli behandlad såhär och känna att det inte bekommer dig överhuvudtaget. Det rör dig inte. Det finns inte. Jag finns inte. Jag är genomskinlig för dig.

Jag önskar att du också skulle säga att det gör ont. Jag önskar att du skulle visa det. Jag önskar att du skulle säga att det betydde någonting. Jag önskar att du skulle säga att det inte var meningen. Jag önskar också att du skulle säga att du ångrar dig. Att det här är fel och att jag har rätt. Men jag vet att jag aldrig kommer att höra något av det. Du har stängt. Gått. Glömt. Förträngt. Raderat. Och du har visat vad jag är. Ingen.

Jag vet att jag är värd mer. Men jag kommer ändå inte undan känslan av att inte vara värd mer än det. Jag kommer inte undan känslan av att vara någon som bara passade bra en liten stund. Jag kommer inte undan känslan av att jag har gett mig själv till någon som aldrig ville ha mig. Jag kommer inte undan. Jag får inte tillbaka min tid. Alla timmar. Alla dagar. Så jag är arg. Jag tycker att jag har rätt att vara det. Jag tycker jag har rätt att säga att du bara borde ha låtit mig vara och aldrig gått in i min trappuppgång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i &rd...

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det ...

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om d...

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar e...

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.   Tidigare gå...