Spekulationerna är många. Men svaren är få.
Rimligtvis kan också bara jag ge er dem.
Jag förstår att det är väldigt spännande, gottigt och helt klart värt att prata om. Det har nämligen kommit till min kännedom att det är där vi plötsligt är. Ja, för mig är det plötsligt. Och jag borde egentligen inte bli förvånad. Men mer än så, med vilken rätt och på vilket sätt gör ni det bättre?

Förra gången jag skrev, första gången jag skrev på flera månader öppnade jag upp mig och berättade om den kluvna tillvaron, om vad som tog mig dit jag är nu. Det var skönt. Väldigt skönt faktiskt, att komma tillbaka till orden som jag trodde att jag tappat någonstans. Det var heller inte lätt att skriva om en oplanerad och märklig händelse, som de facto ställer det mesta på sin spets. För det är ett beslut som är lika definitivt, vad jag än hade valt. Men jag valde att jag strax ska bli mamma.

Men för att komma till ursprunget. Han har en ”pappa”. Eller rättare sagt någon som bidrog med en spermie. På något sätt har det inte varit trovärdigt att jag skulle ha varit den andra jungfru Maria. Även om det är den målande bilden jag gillar bäst. Pappan och jag har ingen relation. Vi har knappt en sporadisk kontakt. Han är informerad, men kommer inte att vara delaktig. Så för att bara extra tydlig, barnet har mig.

Vad som dock inte är för allmän beskådning eller för allmän kännedom, är vem den här spermie-bidragaren är. Pluttis får veta sedan, när han behöver. Men han är också den enda som har rätt till den informationen. Inte den som sitter hemma runt köksbordet. Inte den som sitter på rasten på jobbet och diskuterar. Och heller inte den som ringer runt och försöker dra i lösa trådar för att sprida vidare till nästa par parabolöron.

Så för att klargöra några saker:

Alternativ 1, är att det skulle vara någon jag legat med för 10 år sedan. Medan det faktiskt är välkänt att spermier kan överleva i UPP till fem dygn. Så låt det bara sjunka in.
Alternativ 2, är att det skulle vara ett ex. Vid tillfället hade han inte en så lång snopp. Inte innan heller. Mig veterligen är världsrekordet inte över 50 mil.
Alternativ 3, tvärfacklig organisering. Ni vet, en byggare och en kommunalare under täcket. Fullt möjligt. Men lika sannolikt som att det skulle vara en sockerbit och inte en bebis.

Vilket alternativ finns då kvar?
Jag och barnet. Det finns ingen pappa. Inte här där jag är. Inte i närheten. Framförallt, den enda kopplingen till länet är en utvecklad spermie och ett ägg i min mage.

Så vad jag vill säga är att de människorna ni förstör för med skvaller, lösa rykten och frågor, är helt jävla oskyldiga. Dessutom, det som är mest väsentligt, är att det påverkar ett barn som ännu inte är fött.
Men huuuur är det möjligt? För det första, jag behöver kanske inte ännu en gång påpeka vart det här barnet befinner sig i denna skrivande stund och vad som händer i en redan pressad och stressad kropp.
För det andra, jag har öppet börjat skriva om hur det kändes och hur det känns, vad jag tänker och inte tänker. Hur förvirrat det ändå är, trots allt. Jag förstår absolut att det finns människor som är kapabla till att sätta sig in i det, samtidigt finns den andra klicken människor som ogenerat bara måste få diskutera det, det faktum att jag är gravid och spekulera i vart spermien har sin hemadress.

I det slutgiltiga anförandet tycker jag att den sist nämnda grupp av människor, vänligt men bestämt kan dra åt helvete. Ha lite skam i kroppen och försök att vara schyssta och sprid istället det vidare till era kollegor och era vänner.

Jag har täckt allting nu, eller hur?

 

denise

20 april 2018 15:13

Så himla bra skrivet. Önskar dig all lycka med det lilla livet som växer inom dig i skrivande stund. Om du är lika grym som när vi var små och fortfarande kände varandra bättre så kommer det att gå svinbra, även om spermie"donatorn" inte finns med i bilden

Sandra

21 april 2018 16:18

Tack så mycket Denise!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...