Spekulationerna är många. Men svaren är få.
Rimligtvis kan också bara jag ge er dem.
Jag förstår att det är väldigt spännande, gottigt och helt klart värt att prata om. Det har nämligen kommit till min kännedom att det är där vi plötsligt är. Ja, för mig är det plötsligt. Och jag borde egentligen inte bli förvånad. Men mer än så, med vilken rätt och på vilket sätt gör ni det bättre?

Förra gången jag skrev, första gången jag skrev på flera månader öppnade jag upp mig och berättade om den kluvna tillvaron, om vad som tog mig dit jag är nu. Det var skönt. Väldigt skönt faktiskt, att komma tillbaka till orden som jag trodde att jag tappat någonstans. Det var heller inte lätt att skriva om en oplanerad och märklig händelse, som de facto ställer det mesta på sin spets. För det är ett beslut som är lika definitivt, vad jag än hade valt. Men jag valde att jag strax ska bli mamma.

Men för att komma till ursprunget. Han har en ”pappa”. Eller rättare sagt någon som bidrog med en spermie. På något sätt har det inte varit trovärdigt att jag skulle ha varit den andra jungfru Maria. Även om det är den målande bilden jag gillar bäst. Pappan och jag har ingen relation. Vi har knappt en sporadisk kontakt. Han är informerad, men kommer inte att vara delaktig. Så för att bara extra tydlig, barnet har mig.

Vad som dock inte är för allmän beskådning eller för allmän kännedom, är vem den här spermie-bidragaren är. Pluttis får veta sedan, när han behöver. Men han är också den enda som har rätt till den informationen. Inte den som sitter hemma runt köksbordet. Inte den som sitter på rasten på jobbet och diskuterar. Och heller inte den som ringer runt och försöker dra i lösa trådar för att sprida vidare till nästa par parabolöron.

Så för att klargöra några saker:

Alternativ 1, är att det skulle vara någon jag legat med för 10 år sedan. Medan det faktiskt är välkänt att spermier kan överleva i UPP till fem dygn. Så låt det bara sjunka in.
Alternativ 2, är att det skulle vara ett ex. Vid tillfället hade han inte en så lång snopp. Inte innan heller. Mig veterligen är världsrekordet inte över 50 mil.
Alternativ 3, tvärfacklig organisering. Ni vet, en byggare och en kommunalare under täcket. Fullt möjligt. Men lika sannolikt som att det skulle vara en sockerbit och inte en bebis.

Vilket alternativ finns då kvar?
Jag och barnet. Det finns ingen pappa. Inte här där jag är. Inte i närheten. Framförallt, den enda kopplingen till länet är en utvecklad spermie och ett ägg i min mage.

Så vad jag vill säga är att de människorna ni förstör för med skvaller, lösa rykten och frågor, är helt jävla oskyldiga. Dessutom, det som är mest väsentligt, är att det påverkar ett barn som ännu inte är fött.
Men huuuur är det möjligt? För det första, jag behöver kanske inte ännu en gång påpeka vart det här barnet befinner sig i denna skrivande stund och vad som händer i en redan pressad och stressad kropp.
För det andra, jag har öppet börjat skriva om hur det kändes och hur det känns, vad jag tänker och inte tänker. Hur förvirrat det ändå är, trots allt. Jag förstår absolut att det finns människor som är kapabla till att sätta sig in i det, samtidigt finns den andra klicken människor som ogenerat bara måste få diskutera det, det faktum att jag är gravid och spekulera i vart spermien har sin hemadress.

I det slutgiltiga anförandet tycker jag att den sist nämnda grupp av människor, vänligt men bestämt kan dra åt helvete. Ha lite skam i kroppen och försök att vara schyssta och sprid istället det vidare till era kollegor och era vänner.

Jag har täckt allting nu, eller hur?