Under så många år, har det här varit en del av mig. Orden har formats efter mina tankar, efter mina känslor. Ibland har det stannat. Ibland har det flödat. Ibland har de funnits, men bara inte hittat ut. Inte hittat kanalen som nöden kväver. Och ibland, ibland har det öppnats av en sång. En film. En vän. Av en stund vid vattnet. Det kanske inte är för intet som vatten både skrämmer och öppnar mig. Jag är ju ändå vattuman.

Den här gången var det en film. Två människor på en teveskärm. Eller fyra, beroende på hur man ser det. Den gemensamma nämnaren, kärlek. Som styrd av känslor, går det att känna hur hela kroppen fylls. Hur blodet blir varmt. Hur leder och ben vill dansa. Hur du vill hoppa, skutta, kasta dig i gräset och bara göra en kullerbytta. För att det är glädje. För att det speglar vad du känner. Så det här, det är jag. Det speglar mig. Det är från mig, till dig att läsa, från djupet av mitt hjärta.

Det som var med boken, var att det skulle vara ett bevis på att jag kan. Jag kan skriva. Jag vet det. Jag vet att det inte är några konstigheter att sätta ihop meningar och att det ska gå att läsa lättsamt, på ett eget sätt. Det som blev med boken, var att det blev ett sorgearbete. Precis som mycket annat jag har stoppat här. Men den blev också en resa. En resa från krossad och nedbruten till livfull och glad. Impulsiv och lätt. Lätt som en fjäder. Fri som en fågel.

Tanken från början eller från början av i år, var att det skrivandet, det de orden symboliserar, skulle bli färdigt. Men det är kapitlet som aldrig blir färdigt. Hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än tänker, hur mycket jag än drömmer, hur mycket jag än kommer ihåg, kommer det alltid att förbli ofullständigt. Från min sida, hur det var att leva i, är det en rättvis bild. Jag fick inga svar på mina frågor. Jag sa, varför jag? Och det är där, det är där det brister. För det finns inget svar. Det är därför livet känns annorlunda nu.

Jag har inte bestämt mig om det ska bli färdigt som helhet, fastän han är det ofullständiga kapitlet. Men jag är färdig. Jag är färdig med vad han gjorde. Det var vad jag gjorde, hur jag vann och hur jag skapade en tillvaro där jag var tillräcklig. Tillräcklig för mig. Trots att jag aldrig fått känna på den känslan innan. För jag skulle bara vara duktig. Lite till och lite mer. Jag skulle bara visa att jag var duktig.

Kontentan är att jag är mer än så. Jag är mer än bara duktig. Jag kan och jag behöver inget bevis på det. Jag vet, att jag tog mig i hamn. Jag vet att jag hissade seglen dit. Och någonstans på vägen, var det bara det som blev viktigt.

Så från djupet av mitt hjärta,

stanna och njut.

Kärlek till dig själv är allt du behöver,

för att andas i mer än en minut.

Det är nämligen där man hittar vägen ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...