Under så många år, har det här varit en del av mig. Orden har formats efter mina tankar, efter mina känslor. Ibland har det stannat. Ibland har det flödat. Ibland har de funnits, men bara inte hittat ut. Inte hittat kanalen som nöden kväver. Och ibland, ibland har det öppnats av en sång. En film. En vän. Av en stund vid vattnet. Det kanske inte är för intet som vatten både skrämmer och öppnar mig. Jag är ju ändå vattuman.

Den här gången var det en film. Två människor på en teveskärm. Eller fyra, beroende på hur man ser det. Den gemensamma nämnaren, kärlek. Som styrd av känslor, går det att känna hur hela kroppen fylls. Hur blodet blir varmt. Hur leder och ben vill dansa. Hur du vill hoppa, skutta, kasta dig i gräset och bara göra en kullerbytta. För att det är glädje. För att det speglar vad du känner. Så det här, det är jag. Det speglar mig. Det är från mig, till dig att läsa, från djupet av mitt hjärta.

Det som var med boken, var att det skulle vara ett bevis på att jag kan. Jag kan skriva. Jag vet det. Jag vet att det inte är några konstigheter att sätta ihop meningar och att det ska gå att läsa lättsamt, på ett eget sätt. Det som blev med boken, var att det blev ett sorgearbete. Precis som mycket annat jag har stoppat här. Men den blev också en resa. En resa från krossad och nedbruten till livfull och glad. Impulsiv och lätt. Lätt som en fjäder. Fri som en fågel.

Tanken från början eller från början av i år, var att det skrivandet, det de orden symboliserar, skulle bli färdigt. Men det är kapitlet som aldrig blir färdigt. Hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än tänker, hur mycket jag än drömmer, hur mycket jag än kommer ihåg, kommer det alltid att förbli ofullständigt. Från min sida, hur det var att leva i, är det en rättvis bild. Jag fick inga svar på mina frågor. Jag sa, varför jag? Och det är där, det är där det brister. För det finns inget svar. Det är därför livet känns annorlunda nu.

Jag har inte bestämt mig om det ska bli färdigt som helhet, fastän han är det ofullständiga kapitlet. Men jag är färdig. Jag är färdig med vad han gjorde. Det var vad jag gjorde, hur jag vann och hur jag skapade en tillvaro där jag var tillräcklig. Tillräcklig för mig. Trots att jag aldrig fått känna på den känslan innan. För jag skulle bara vara duktig. Lite till och lite mer. Jag skulle bara visa att jag var duktig.

Kontentan är att jag är mer än så. Jag är mer än bara duktig. Jag kan och jag behöver inget bevis på det. Jag vet, att jag tog mig i hamn. Jag vet att jag hissade seglen dit. Och någonstans på vägen, var det bara det som blev viktigt.

Så från djupet av mitt hjärta,

stanna och njut.

Kärlek till dig själv är allt du behöver,

för att andas i mer än en minut.

Det är nämligen där man hittar vägen ut.