Med maten bredvid mig och ett grått Sollefteå utanför fönstret, kunde jag inte låta bli att knappa. Det kliade i fingrarna. Bara lite. Sådär. Ända sedan jag flyttade hem igen har det, vissa stunder, känts som om vi är ett. Som om vi tar ett andetag samtidigt och tillsammans och bygger upp oss själva lite till och lite mer för varje dag. Jag ser en annan Sandra ibland när jag tittar i spegeln, precis som jag ser ett annat Sollefteå i ett visst ljus, i ett annat sken. En stad full av små dansande glada älvor.

Även om det många gånger har känts som om livet och dagarna är för jobbiga och jag inte alls vill mer, så har jag på något sätt hamnat här. Här där jag sitter i underkläder, rakt upp och ner, på farfars stol i mitt egna lilla kök. Här har jag hamnat för att andra har kramat om mig hårt och för att jag till slut lyssnat och gjort exakt samma sak med mina egna armar. Jag har klamrat mig fast vid det lilla. Det som kunde ge mig en känsla av att vara bra, att duga och det som bara fick mig att le en stund. Om inte för mig själv, så för någon annan. För att det ena är lättare än det andra, när det känns tungt att ta ett endaste andetag till.

Trots att jag vet att vägen är svår och krånglig. Aldrig spikrak, aldrig så lättsam som en kan vilja. Trots det kan jag känna ett uns av irritation för att andra inte tar till sig och gör det jag säger. Sedan får jag dåligt samvete för att jag tänker det. För jag vet att det handlar om att man måste hitta dit själv. Till viss del med hjälp, men till stor del eller till större del, helt själv. Det handlar om att inse vad man är värd. Vad man förtjänar. Bara att tycka om det som finns i spegeln när man går förbi och att tycka om det, det bultande röda i mitten av kroppen innehåller.

Av en händelse tittade jag upp precis när solen tog sig igenom mitt gråa och fina Sollefteå. Samtidigt fick jag se ett par vita fåglar cirkulera och höra Nordman ta ton och tala om att det är vår igen. Det är precis så det känns. Det spricker upp och glittrar till ibland. Och när det håller sig så, då är det värt varenda sekund som regnet tog med sig i fallet. Det är värt varenda tagg, varenda nit. För det var just såhär det skulle kännas inuti.

Nästa, är att inte skjuta allting till morgondagen. Att ta vara på, är att göra nu och inte sen. Imorgon finns fortfarande. Just nu. Men vad säger att imorgon för med sig en dag efter den?
Det finns inte en logisk anledning att vänta, när man fått uppleva att nästa sekund inte är given.

Livet är alldeles för kort, för att leva ska glömmas bort.  

Tidigare dagar kan få leva kvar i hjärtat som en påminnelse och som en erfarenhet, men det är inte värt att låta dem styra och säga ”inte nu, men kanske sen”. Du har det du har i bagaget. Det som gör dig till dig. Att använda det och gå framåt, är en styrka som inget annat eller någon annan någonsin kan ersätta. Livet däremot, dagarna, åren, kan gå medan man står på sidan och tittar på.

Att riskera. Att ta chanser. Att försöka. Att våga.
Det måste det vara värt för att kunna vinna, att kunna komma ut och sitta här som mig och känna det jag känner. För oavsett är det ändå för dig själv och ingen annan. Det är den enda personen du kan vara säker på att du har livet ut, om det så är femtio år kvar eller tar slut imorgon. Och det, med sig själv i första rummet, med nu och inte sen, kan det aldrig sluta dåligt. Bara ses i ett annat vackrare sken.