Män utan ansikten. Män med händer på avtryckare. Män som tar på mig och håller mig fast, när jag springer barfota över glas och trasiga brädor. Män som tittar på mig som en köttbit, precis som den knulldocka han kallade mig. Män som vill ha mig lugn med ett hjärta som stannar av med en lina eller två eller tre. Män som vill ha och försöker att ta av det jag har och pekar mot något skrymsle eller en toalett.

Men jag kan inte stanna. Mina fötter blöder. Min klänning är smutsig. Av gränder jag har ramlat in i och tagit mig upp lika snabbt igen för att fortsätta. Min klänning är blöt av rödvin. Av champagne. Av Rosé. Av vatten jag har vadat mig igenom. Klänningen är lika trasig som jag.

Och i väskan jag håller så hårt finns ingenting. Det finns ingen telefon. Ingen hjälp. Inget nummer jag kan utantill. Ingen som vet, att jag snart kanske inte finns. Men tanken fanns ändå. Det kanske inte gör någonting. Då är det slut. Bara blod rinnande längs kullersten och en livlös kropp.

Paniken. Gråten. Rädslan.

"Där är hon", är allt jag hör. Och jag fortsätter springa. Jag vet inte vart jag är. Inte vart jag ska. Bara att jag ska bort. Bara att jag måste fortsätta, fastän ingenting finns kvar. Jag tror att jag vill leva. Jag vill inte dö. Inte av män utan ansikten. Inte att det sista jag ser är deras hånfulla leenden när de äntligen har lyckats.

Jagad för att bli dödad och jag kan inte minnas varför. Jag minns bara hur det fortfarande känns. Rädslan att somna om. Det är ingenting jag vill göra nu, senare eller ikväll. Jag trodde att de var slut. Jag trodde de var slut för längesedan. Mardrömmarna. De som han hjälpte till att orsaka. De som gjorde att jag aldrig ville sluta mina ögonlock från första början.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...