Vi har ju konstaterat att det finns olika nivåer av trötthet. Olika stadier av att slå i tårna i bordet, försöka låsa upp ytterdörren med bilnyckeln, ramla av toalettstolen, snubbla in i sänggaveln, snubba över ingenting, vakna och inte veta vilken dag det är.

Vi pratar om den nivån av trötthet, när man glömmer vad man ätit till frukost. När man glömmer att man lagt bilnycklarna mitt framför ögonen, när man tappar bort sig mitt i en mening eller undrar vad det var man skulle ha i kylskåpet när man står där med dörren vidöppen.

Vi pratar om allt det här sammanslaget.

För aldrig, aldrig, har jag misstagit gynekologen för tandläkaren, ställt mig och borstat tänderna och kommit på mig själv genom att stirra tillbaka på min urdumma spegelbild, förrän idag.

Jag hann duscha också, om någon undrar. Det var det som jag från början skulle komma ihåg.
Jag hann författa det här hopplösa stycket också. Men trots allt, tror jag hoppet är ute. Gone with the wind. Forever lost.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...