Den ofärdiga hemtjänsten.

Det klagas och det klagas. Var och varannan dag. Det är människor vi tar hand om. Det är inget ting. Inget det. Men någonstans på vägen har någon glömt att alla vi som vårdar också är människor. Vi är heller inget ting. Inget det. Ändå, ska vi bara gå och gå. Vi ska aldrig vara trasiga. Vi ska helst aldrig vara hungriga. Vi ska alltid vara på ett gott humör. Vi ska aldrig tala om vad som stör. Vi ska ha överflödigt med tid. Vi ska ge allt av våra liv. Vi ska ha armar som en bläckfisk och nå både hit och dit.

Men som en motor behöver olja, behöver vi också energi. Vi kan inte jobba varje dag. Vi kan inte jobba varje dag för att du ska ha kontinuitet. Vi kan inte hoppa över vår halvtimmes rast, förväntad att ta ett larm och inte äta på en hel arbetsdag. Vi kan inte vara friska jämt. Vi måste kunna vara sjuka, utan att få dåligt samvete över att det inte är samma person idag som igår. Vi ska inte behöva ha ett krystande samvete för att det inte finns personal, om vi är hemma någon dag.

Men vi har det dåliga samvetet krypande, från topp till tå. För vi vill göra det bästa vi kan. Med den tillgång vi har, med minsta tid, med minsta möjliga arbetslag.

Problemet är att vi inte kan dela oss själva på mitten, när alla vill ha hjälp samtidigt. Vi kan inte överskrida hastighetsbegränsningen varje gång vi har schemalagd övertid. Framförallt kanske vi inte kan räcka till, riktigt så mycket som vi ändå vill.

Jag är utbildad undersköterska, men också mer därtill. Ibland är jag psykolog, ibland är jag hårfrisör, ibland ska jag vara läkare, ibland är jag lokalvårdare, ibland är jag fönsterputsare, ibland agerar jag kemtvätt, ibland ska jag vara sjuksköterska också, ibland är jag din spritleverans, ibland är jag din sällskapsdam, ibland är jag elektriker, ibland kan jag vara rörmokare, ibland är jag din klagomur och ibland, bara någon som kan hålla din hand.
Jag älskar människor. Jag älskar att träffa olika sorters människor. Förmodligen precis som de flesta andra som valt att jobba inom vård och omsorg. Så jag gör det, jag gör allt, oftast utan att klaga. Och jag gör det på riktigt, pengamässigt, för skit och ingenting.

Jag sliter på min kropp, i ställningar som Gud inte visste fanns. Jag böjer, vrider och vänder, för att du ska veta att jag finns till hands. Jag går till jobbet även om jag har ont eller är sjuk, för att du ska känna dig trygg vid livets slut. Jag går till jobbet även om jag inte borde vara där, för att du kanske är ensam och inte har kvar någon du håller kär. Och jag går till jobbet för att jag hoppas att jag ger dig, lika mycket som du ger mig.

Det kan förstås alltid hända att jag någon gång får slag efter mig och ibland ett högt tonfall. Men för det mesta möts jag av leenden, värme, vänlighet, glädje och omtanke. Det är precis på det viset jag alltid vill bemöta dig.

Idag är det tyvärr snarare en regel än ett undantag att klaga på vården. Jag har sett att tiden är besvärlig, att det är för mycket olika personal, att det brister i kommunikation och i information, att det brister i språk, att mediciner kommer bort och att det är helt fel sort, att maten är förnedrande vidrig, att din middag är sen och att nedskärningar måste göras, för "åhoj vad det kostade att ligga på topp".

Ni liksom jag inser att jag kan fortsätta till oändligheten och lite till. Men något som aldrig hamnar i tidningen, är hur du berömmer mig. Kramen som symboliserar allt du tycker om med mig. Den kramen som du ger mig när jag kommer tillbaka efter en tids semester, den hamnar aldrig på förstasidan. Tacksamheten som du visar när den lilla hjälpen du får, nästan rör dig till tårar, den beskrivs aldrig i ord. Så jag böjer mig ner och gör vågen för dig, för du gör min dag och jag beundrar dig.

Ett litet stycke vill jag dessutom tillägna den lokala politikern i Varberg som sa att offentliga jobb inte är ett riktigt jobb för att det finansieras av skattepengar. Till dig vill jag säga: Du är fri att ringa mig vilken dag i veckan som helst, så kan jag ta ditt oriktiga jobb och du ta mitt. Därefter kan vi utvärdera dagen över en kaffe och en tårtbit, som givetvis du betalar efter allt ditt hårda stolslit. Och så hoppas jag att jag inte tar hand om din mamma, din syster eller bror, eftersom du uppenbarligen inte på mitt yrke tror.

Slutligen, vill jag avsluta med att tacka den som aldrig har klagat på mig och hylla dem alla, som tar hand om dig.

Sandra Sjölander
Undersköterska på landsbygden som försöker göra jobbet färdigt

 

Annie

22 oktober 2014 08:56

Bra skrivet! stämmer helt och hållet.
Jag är ju också utbildad undersköterska och har tidigare jobbat med det i många år .. så förstår precis vad du menar :-)
Är dock student nu ;-)

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sandra

22 oktober 2014 15:05

Haha jag och typ "alla andra" på mitt jobb är så satans trött på allt negativt som skrivs hela tiden, så jag tänkte att jag skulle skriva något annat för omväxlings skull :)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...